Gideon the Ninth av Tamsyn Muir

Gideon Nav är en rebellisk tonåring, som vill rymma hemifrån för att ta värvning. Allt blir svårare av att hon är på en planet med mycket liten trafik utomjords, också mycket liten befolkning verkar det som, och alla som bor där verkar hata Gideon lika mycket som hon hatar dem. Särskilt Harrowhark Nonagesimus, planetens arvtagerska och Gideons ärkefiende sedan de båda var barn. I sista minuten blir Gideons flyktförsök avbrutet, delvis av en viktig och ovanlig händelse. Alla på den vissnande planeten, inklusive skeletten som utför simpla arbeten på fälten med mera, samlas och får höra budskapet från den odödliga kejsaren och gudakungen, som kallar till sig utvalda från varje planet som skall få kämpa för att bli hans Lyctor.

Jag tänker sluta låtsas som att jag tycker att boken är det minsta duglig redan nu och börja räkna upp vad som är skrivet så illa och ointressant att varje sida irriterade mig. Vi är på den nionde planeten i ett solsystem, och dess egenheter och egenheterna för de andra åtta husen/planeterna har listats på försättsbladet men bidrar inte mycket till förståelsen. Allt är uppbyggt på nekromanti, men alla är inte nekromantiker, och även om döden genomsyrar allt så är det inte alla aspekter som är OK. Till exempel kan Harrowhark kalla fram skelett från benfragment, skelett som gör vad hon begär av dem, men har skeletten någonsin varit människor eller andra varelser? Och om någon människa dör så är det pinsamt och egentligen inte tillåtet att återuppliva dem. Allt detta är slarvigt och osammanhängande beskrivet och blir inte klarare under bokens gång.

Det hela blir inte bättre när Harrowhark och Gideon (för självklart är det de två som sänds till kejsarens utmaning) landar på den första planeten och möter de övriga åtta husens företrädare. Plötsligt har vi sjutton nya personer att försöka hålla reda på, och även när jag försöker så är deras karaktärsdrag inte tillräckligt utmejslade för att det skall fungera, även om författaren vill få det till att de har särdrag typiska för sina hus. Jodå, vi får många beskrivningar av hur de ser ut, men det blir bara krångligare av överlastningen av adjektiv, varav alltför många är beautiful.

När utmaningen startar liknar den ett levandegjort videospel, med banor som skall klaras av så att man får nycklar och kan gå vidare. Snart börjar de tävlande dö brutala och mystiska dödar - är det som den mötande prästen Teacher säger något farligt där nere i laboratoriet, eller är det tävlande som eliminerar sina konkurrenter, och i så fall vem eller vilka av dem?

Uppskattande omdömen kastas efter boken Gideon the Ninth, så uppenbarligen finns det de som gillar det jag inte gör: truliga tonårsrebeller, sarkastiskt munhuggande, mordgåtor, nekromanti, svärdsfighter mot skelett och monster. Detta är första boken i en trilogi men jag är inte intresserad av hur det fortsätter.