Det är möjligt att missa vad hon har för sorger då hennes kärlekslösa barndom och de återkommande förnedringarna från icke-pojkvännen Trevor räknas upp utan medföljande känslor, visserligen i flera omtagningar men alltid instuckna mellan avfärdande omdömen om omvärlden och särskilt bästa väninnan Reva och hennes komplimanger. De många negativa kommentarerna om precis allt gör det svårt att känna sympati för den namnlösa huvudpersonen. Tänker man ett steg till går det att se dem som ett symptom på hur hon själv vuxit upp utan närhet och omsorg, och som ett sätt att hålla distans till världen för att inte brytas sönder av den. Dessutom bör man minnas att båda föräldrarna nyligen dött, vilket kan kännas ännu värre när de aldrig varit den trygga hamn deras dotter hade behövt.
Men denna djupare läsning av boken är svår att genomföra när språket i den är så torftigt och tryfferat med märkesnamn och andra statusmarkörer, och interagerandet med Reva så klichéartat. Vår huvudperson är till råga på allt blond, smal och vacker, vilket såväl hon själv som Reva nämner ofta.
"You've been sort of distant. And you're just getting thinner and thinner." I think this bothered Reva more than anything. [...] We were about the same height, but I wore a size 2 and Reva wore a 4. "A six when I'm PMSing." The discrepancy between our bodies was huge in Reva's world.
"I just don't think it's healthy to sleep all day," she said, popping a few sticks of gum in her month. "Maybe all you need is a shoulder to cry on. You'd be surprised how much better you'll feel after a good cry. Better than any pill can make you feel." When Reva gave advice, it sounded as she were reading a bad made-for-TV movie script.
Ett annat varv av närläsning är att Reva, med ett namn som liknar det franska ordet för dröm, är en fantasifigur, liksom den helt galna psykiater som förser vår huvudperson med de medicinern som skall låta henne sova i ett helt år. Hennes namn är Dr. Tuttle och mina tankar går till en annan New York-författare, Don DeLillo, som också skrivit om experimentella droger och i boken The Body Artist låter en sörjande kvinna samtala med en uppdykande Mr. Tuttle som repeterar fraser sagda av den döde maken. Nästa tanke är dock att det är huvudpersonen som är någon annans dröm, eftersom hon på många sätt liknar en stereotyp önskedröm: ung, blond, vacker, med en lägenhet på Manhattan, utan förpliktelser, kan äta skräpmat och ändå vara smalast i rummet.
Som utomstånde tycker jag inte att planen att döva sig med piller skulle leda till hälsosam sömn med gott resultat. Det förvånar mig att den stora blandningen av mediciner - "Neuroproxin, Maxiphenphen, Valdignore, Silencior, Seconol, Nembutal, Valium, Librium, Placydil, Noctec, Miltown" - inte leder till de hälsoproblem bekanta har rapporterat om i form av huvudvärk, kaffeintolerans, illamående och magproblem i alla varianter. Det borde också oroa hur många saker hon vaknar och upptäcker att hon gjort under sin förmenta sömn - inte bara nätshoppat utan också gått ut på utflykter. Svårbegripligt är också att hon inte skaffar en egen kaffemaskin utan snubblar ut till en liten bodega för att köpa kaffe av fördömande egyptier varje gång hon vaknar.
Många lovord har höjts om My Year of Rest and Relaxation, så tidvis under läsningen undrade jag vad jag missade. Men mina invändningar mot boken blev bara fler och fler så jag kan inte låtsas som att jag ser att den säger något viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar