Att social distansering tvingar teatrar att ställa in eller lägga ut sina pjäser på webben var ett lyckokast för uppsättningen av Serotonin på Stadsteatern. Boken är skriven i monologform och framföres också bäst i monologform, så att vi fortfarande får det direkta tilltalet i det intensiva tankeflödet. Nu har man också kunnat planera kameravinklarna så att det inte blir en rak filmning av en scen framifrån, och det är extra bra. Växlingarna mellan närbilder och hela interiören är välvalda. Vi får ur olika vinklar se det intressanta scenrummet i den fina avsakraliserade kyrkan St Paul intill Mariatorget, där tomma bänkar markerar var vi hade kunnat sitta.
Men bäst är att kameran kan fokusera på huvudpersonen under viktiga passager. Sven Ahlström är en mycket bra skådespelare, och han är perfekt för att gestalta en Houellebecq-man. Hans hesa, hetsiga ordflöde innehåller känsloinlevelse och distansering på exakt samma gång. Hans tal har ofta en ton av förakt, som lika gärna kan vara självförakt. Det understryks av nyanserna i hans ansiktsuttryck som den närgångna kameran låter oss se.
Manuset har stuvat om och klippt litet i Houellebecqs text men de viktiga scenerna finns kvar. Det är fortfarande Houellebecqs text som är viktig; de kliniska beskrivningarna av upprörande händelser, de undertryckta känslorna som kan anas, ordströmmarna som bryter fram, utsagorna om världen och kärlek baserade på huvudpersonens egna förvirrade men bombsäkra teorier grundade i kukar och fittor och deras behov. Framfört på en scen blir det lättare att skratta till åt de mest absurda resonemangen, vilket jag tycker att man skall göra då Houellebecqs böcker är goda blandningar av dystopi och svart komedi. Stadsteaterns uppsättning av Serotonin är mycket, mycket bra och sevärd vare sig man har läst boken eller ej.
Länk till Stadsteaterns sida om Serotonin
Men bäst är att kameran kan fokusera på huvudpersonen under viktiga passager. Sven Ahlström är en mycket bra skådespelare, och han är perfekt för att gestalta en Houellebecq-man. Hans hesa, hetsiga ordflöde innehåller känsloinlevelse och distansering på exakt samma gång. Hans tal har ofta en ton av förakt, som lika gärna kan vara självförakt. Det understryks av nyanserna i hans ansiktsuttryck som den närgångna kameran låter oss se.
Manuset har stuvat om och klippt litet i Houellebecqs text men de viktiga scenerna finns kvar. Det är fortfarande Houellebecqs text som är viktig; de kliniska beskrivningarna av upprörande händelser, de undertryckta känslorna som kan anas, ordströmmarna som bryter fram, utsagorna om världen och kärlek baserade på huvudpersonens egna förvirrade men bombsäkra teorier grundade i kukar och fittor och deras behov. Framfört på en scen blir det lättare att skratta till åt de mest absurda resonemangen, vilket jag tycker att man skall göra då Houellebecqs böcker är goda blandningar av dystopi och svart komedi. Stadsteaterns uppsättning av Serotonin är mycket, mycket bra och sevärd vare sig man har läst boken eller ej.
Länk till Stadsteaterns sida om Serotonin
 |
| Foto: Sören Vilks |
1 kommentar:
Snärtiga formuleringar, ordentligt svartsynta och distanserade. Känns dock som huvudpersonen är mer, som Houlebeck själv(?), en 60+ och inte 40+ man.
Riktigt bra pjäs, imponerande skådespelarinsats, blir väldigt sugen på att läsa mer MHB, kanske helst från när han var yngre och möjligen lite mindre(?) dyster.
Skicka en kommentar