Låt oss tänka oss att musikindustrin inte bara består av giriga gubbar som vill casha in så mycket som möjligt (men dem ser vi också en hel del av). I bästa fall är viljan att hitta och äga den nästa stora artisten parad med en genuin kärlek till musiken och känslan den ger. Det är den som driver de flesta av de anställda på American Century Records, men ekonomin går inte att bortse ifrån, och nu håller skivbolaget på att gå under. Det är tidigt '70-tal, och världen är inte så sammankopplad som idag, så försäljningen till det konkurrerande bolaget Polygram känns inte bara som ett nederlag utan ramas också in av konstiga känslor för "de där tyskarna".
American Century Records VD Richie Finestra hör till dem som älskar musiken men ständigt måste oroa sig för om det är något han missar. TV-serien Vinyl skriver om historien litet och låter honom vara på plats under en konsert med ett glampunkband när The Mercer Arts Centre i New York rasar den 9 augusti 1973. Han reser sig ur rasmassorna, upplivad av musiken han hört och av att ha överlevt en katastrof, och bestämmer sig för att fortsätta driva American Century Records själv, fortsätta leta efter nya stjärnor och behålla sin plats i musiklandskapet.
Musiken genomsyrar TV-serien, i soundtracket, i kommentarer om andra bolag och deras hits, och i form av band, fortfarande stora idag, som mer ofta än inte är sura på Richie Finestra och skivbolaget för att de känner sig snuvade på framgång och pengar. Fokus för American Century Records tycks ha legat på tung rock, som Led Zeppelin och Alice Cooper, samt även funkartisten Hannibal, vilka alla dyker upp gestaltade av skådespelare från vår tid. Richie Finestras fru Devon å sin sida har en bakgrund som en av de engagerade i The Factory, så från hennes eskapader ser vi mer av den scenen med Andy Warhol, Velvet Underground, New York Dolls och en John Lennon på fri fot i New York.
Det är bra att serien vill ge en bred bild av den samtida musiken vars sound och många kreativa artister ekar än idag. Men handlingen som skall utgöra ramen för det drar åt flera håll och gör serien splittrad: slitningarna i äktenskapet, Devons eget missnöje, Richie Finestras hårda jobb med att hålla bolaget flytande vilket inte oväntat men ganska onödigt leder till blodiga våldshandlingar och farlig inblandning av maffian - det är ju ändå Martin Scorsese som har skapat serien och regisserat första avsnittet.
Men visst, det är också viktigt att se hur många olika musikstilar man har att förhålla sig till. Där finns de gamla pålitliga stjärnorna med sin trogna publik, som Robert Goulet och drömartisten Elvis. Och förutom den hårda rocken man redan har i sitt stall kommer ännu tuffare, fräckare artister med punkrock, personifierat i bandet Nasty Bits som American Century Records försöker knyta till sig och göra stora - deras sångare spelas av Mick Jaggers son James med rå brittisk accent vilket sätter tonen väl. Men i okommenterade scener får vi se musik som inte plockats upp av bolagen (än): ljuvlig soul, och så disco som man inte satsar på för "de där" köper väl inte plattor? Även hiphop, den old school hiphop som verkligen var nyskapande och grundad i musikalitet, pockar på Richie Finestras uppmärksamhet och skulle säkert vuxit i vikt om Vinyl fortsatt i en andra säsong.
Vinyl lyfte aldrig i tittarsiffror och kritikeromdöme och löftet om en andra säsong drogs tillbaka. Det fanns kritik om att musiken inte var tillräckligt lockande, vilket låter galet i mina öron - man kan inte dränka avsnitten med Bowie och Rolling Stones bara för att det är de som är störst idag. Tvärtom plockar serien upp relevanta artister och låtar som skapar en bra mix av det som lever och älskas än hos olika grupper av musikälskare. Nej, det som Vinyl mest förlorade på var spretigheten i handlingen, med allt som gick sämre och sämre hela tiden medan Richie Finestra snubblade fram hög på droger och självdestruktivitet. Serien är ändå sevärd för tidskänslan och all den sköna musiken.
American Century Records VD Richie Finestra hör till dem som älskar musiken men ständigt måste oroa sig för om det är något han missar. TV-serien Vinyl skriver om historien litet och låter honom vara på plats under en konsert med ett glampunkband när The Mercer Arts Centre i New York rasar den 9 augusti 1973. Han reser sig ur rasmassorna, upplivad av musiken han hört och av att ha överlevt en katastrof, och bestämmer sig för att fortsätta driva American Century Records själv, fortsätta leta efter nya stjärnor och behålla sin plats i musiklandskapet.
Musiken genomsyrar TV-serien, i soundtracket, i kommentarer om andra bolag och deras hits, och i form av band, fortfarande stora idag, som mer ofta än inte är sura på Richie Finestra och skivbolaget för att de känner sig snuvade på framgång och pengar. Fokus för American Century Records tycks ha legat på tung rock, som Led Zeppelin och Alice Cooper, samt även funkartisten Hannibal, vilka alla dyker upp gestaltade av skådespelare från vår tid. Richie Finestras fru Devon å sin sida har en bakgrund som en av de engagerade i The Factory, så från hennes eskapader ser vi mer av den scenen med Andy Warhol, Velvet Underground, New York Dolls och en John Lennon på fri fot i New York.
Det är bra att serien vill ge en bred bild av den samtida musiken vars sound och många kreativa artister ekar än idag. Men handlingen som skall utgöra ramen för det drar åt flera håll och gör serien splittrad: slitningarna i äktenskapet, Devons eget missnöje, Richie Finestras hårda jobb med att hålla bolaget flytande vilket inte oväntat men ganska onödigt leder till blodiga våldshandlingar och farlig inblandning av maffian - det är ju ändå Martin Scorsese som har skapat serien och regisserat första avsnittet.
Men visst, det är också viktigt att se hur många olika musikstilar man har att förhålla sig till. Där finns de gamla pålitliga stjärnorna med sin trogna publik, som Robert Goulet och drömartisten Elvis. Och förutom den hårda rocken man redan har i sitt stall kommer ännu tuffare, fräckare artister med punkrock, personifierat i bandet Nasty Bits som American Century Records försöker knyta till sig och göra stora - deras sångare spelas av Mick Jaggers son James med rå brittisk accent vilket sätter tonen väl. Men i okommenterade scener får vi se musik som inte plockats upp av bolagen (än): ljuvlig soul, och så disco som man inte satsar på för "de där" köper väl inte plattor? Även hiphop, den old school hiphop som verkligen var nyskapande och grundad i musikalitet, pockar på Richie Finestras uppmärksamhet och skulle säkert vuxit i vikt om Vinyl fortsatt i en andra säsong.
Vinyl lyfte aldrig i tittarsiffror och kritikeromdöme och löftet om en andra säsong drogs tillbaka. Det fanns kritik om att musiken inte var tillräckligt lockande, vilket låter galet i mina öron - man kan inte dränka avsnitten med Bowie och Rolling Stones bara för att det är de som är störst idag. Tvärtom plockar serien upp relevanta artister och låtar som skapar en bra mix av det som lever och älskas än hos olika grupper av musikälskare. Nej, det som Vinyl mest förlorade på var spretigheten i handlingen, med allt som gick sämre och sämre hela tiden medan Richie Finestra snubblade fram hög på droger och självdestruktivitet. Serien är ändå sevärd för tidskänslan och all den sköna musiken.
1 kommentar:
Jag tyckte Vinyl blev bättre och bättre med varje avsnitt. Grundmaterialet är bra; en massa kool musik som hårdare rock och funk, 70-tal och partyfolk. Kanske föll det på att huvudpersonen bara blev mindre och mindre sympatisk medans han knarkade sönder bit för bit av sitt liv.
Skicka en kommentar