Hyllan är trång, som att den måste trängas in mellan annat på ett ställe där den egentligen inte får vara, men den är full av spännande ting. Jämfört med det vardagliga livet i Oceania är varje liten sak där ett under av färg och liv. På hyllorna i Mr. Charringtons antikaffär hittar Winston Smith en dagbok, där han senare börjar skriva ned sina tankar på den enda plats i sitt rum dit Big Brothers blick inte når.
En balettversion av 1984 är ett utmärkt tillfälle att visa den påtvingade konformiteten i det framtida samhälle Orwell beskrev. Dansarna på scenen är klädda i likadana kläder, i toner av blått som inte sticker ut utan liknar uniformer, fast prydligare. De rör sig stelt men säkert i samma takt under sitt arbete under Big Brothers vakande ögon, och när det är dags att samlas för agitation ser vi deras ilska i de aggressiva rörelserna. Föreställningen är skickligt filmad, med närbilder i kritiska ögonblick som låter oss se Winstons vaksamhet inför arbetskamraterna, för att inte tala om deras kritiska blickar mot honom och alla andra.
Alex Baranowskis musik är lika talande som dansarnas rörelser. Den är hetsig och vass under de påbjudna masscenerna, och bär redan då på militäriska klanger som bryter ut fullt i hat-scenerna. Men när Winston upptäcker en grupp av människor som inte vill följa den officiella linjen, bultar den skönt som hjärtslag medan scenen sveps in i varmt rött ljus. Och när Winston och Julia möts i den påvra skogsdungen blir deras rörelser äntligen mjuka och får svepa om varandra nära.
Så blir musiken skärande och skrämmande när handlingen rör sig mot det gruvliga slutet. Dansarnas inlevelse är total när de spelar sin roll i vad som tyvärr inte kan sluta på något annat sätt. Upplevelsen är stark; budskapet är skrämmande men framförandet är fantastiskt.
Länk till föreställningen på Youtube
där den ligger kvar till 2 maj
Länk till Northern Ballet
där man kan betala en virtuell biljett
En balettversion av 1984 är ett utmärkt tillfälle att visa den påtvingade konformiteten i det framtida samhälle Orwell beskrev. Dansarna på scenen är klädda i likadana kläder, i toner av blått som inte sticker ut utan liknar uniformer, fast prydligare. De rör sig stelt men säkert i samma takt under sitt arbete under Big Brothers vakande ögon, och när det är dags att samlas för agitation ser vi deras ilska i de aggressiva rörelserna. Föreställningen är skickligt filmad, med närbilder i kritiska ögonblick som låter oss se Winstons vaksamhet inför arbetskamraterna, för att inte tala om deras kritiska blickar mot honom och alla andra.
Alex Baranowskis musik är lika talande som dansarnas rörelser. Den är hetsig och vass under de påbjudna masscenerna, och bär redan då på militäriska klanger som bryter ut fullt i hat-scenerna. Men när Winston upptäcker en grupp av människor som inte vill följa den officiella linjen, bultar den skönt som hjärtslag medan scenen sveps in i varmt rött ljus. Och när Winston och Julia möts i den påvra skogsdungen blir deras rörelser äntligen mjuka och får svepa om varandra nära.
Så blir musiken skärande och skrämmande när handlingen rör sig mot det gruvliga slutet. Dansarnas inlevelse är total när de spelar sin roll i vad som tyvärr inte kan sluta på något annat sätt. Upplevelsen är stark; budskapet är skrämmande men framförandet är fantastiskt.
Länk till föreställningen på Youtube
där den ligger kvar till 2 maj
Länk till Northern Ballet
där man kan betala en virtuell biljett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar