Av alla som hört några kloka textrader av Kjell Höglund segla förbi i radiobruset, är det många som har fördjupat sig i den värld han beskriver i sina sånger, lyssnar på varje platta han gjort och känner hur de kan relatera till orden. Man samlas på lokal och hör tolkningar av låtarna på Kväll Höglund, och nu har en av Kjell Höglund-älskarna, Wille Crafoord, plockat upp och skakat om och satt ihop en rockopera av musiken - en skräckmusikal, då den växte ut från vad som bara skulle vara några låtar på en samling vid Halloween. Musikalen spelas förstås på Bankiren i Västerås, Kjell Höglunds eget stamställe, och hedersgästen sitter längst fram vid scenen.
När musikerna börjar spela rullar filmsnuttar och animationer på väggen bakom dem. Det skulle kunna vara normala, vardagliga scener, som tåget som lämnar perrongen till musiken med samma titel, men det finns något ödesmättat över allt, och snart ser vi tecknade skelett som taktfast marscherar någonstans (med sina orangea pensionskuvert i händerna). Världen är full av glupska vampyrer är orden som inleder, och vi marscherar vidare in i Vargarnas värld.
Vi är på kyrkogården, bland alla gravar som är befolkade med sina döda och även andra aktörer: Dr Jekyll och Mister Hyde (Therese Heckscher och Wille Crafoord), Johnny Dandalero, klubbägare på Shangri-La (Hasse Lundin), och Nattens Drottning (Marica Lindé) som styr och skrämmer. Men vår huvudsaklige ciceron är Gigu (Wille Crafoord), grabben i graven under.
Kjell Höglunds nakna texter och musik är igenkänneliga hela tiden, men får förstås ett annat format som rockopera. Den fruktbara influensen från Pink Floyd syns i animationerna, och hörs för att det är det skickliga tributbandet P-Floyd som sitter på scenen, och för att flera av arrangemangen är inspirerade av Pink Floyds ljudbild, inklusive andetaget innan Mother. Själv tycker jag att den sugande uppbyggnaden till Kvastfeningarnas språkrör får den att låta som en inhemsk Sympathy for the Devil - Ni undrar vem jag är Och vem jag sjunger för Och vad jag har för budskap.
Wille Crafoord har längtat efter att plocka delar av låtarna och ställa dem mot varandra, så där som man kan göra när man känner och älskar låtskatten från grunden. Flera gånger under kvällen vävs det in några rader från Gennesarets sjö, vars fina melodi och extra långa strof gör att de känns ännu mer berättande. Och då och då sticker Johnny Dandelero upp sitt kärlekslängtande anlete och sjunger Shangri-La... Hitlåten En stor stark blir till ett personligt vittnesbörd, och i Maskinerna är våra vänner deklarerar kyrkogårdens damer sin självständighet, hehe.
Doktor Jekyll och Mister Hyde delar dag och natt mellan sig, och tillsammans med Doktor Jekyll beger sig de marscherande skeletten till jobbet till tonerna av Man vänjer sig. Men! Slavarna lyder inte längre ropas det ut! Tills allt vecklas tillbaka till samma som innan och Man vänjer sig. Och strax innan paus får vi veta vad som är det svåraste för alla gravdväljare: nostalgi, minnet av vad som varit.
Andra akten börjar ändå positivt: Tillbaka till stjärnorna varifrån du kom Tillbaka till stjärnorna vänd dej inte om... men snart är vi tillbaka i Vargarnas värld och Själens dunkla natt. Men ändå, så sugande och lockande det låter när bandet spelar Domens dag. Det är det som behövs när de vänder det pekande fingret tillbaka på oss som döljer oss bakom programmets mask och sjunger med i Djävulen är alltid någon annan, följt av precis lika tänkvärda Häxprocess. Det är inte konstigt att det hela mynnar ut i Slutstrid - Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Rivaliteten och fientligheten mellan Doktor Jekyll och Mister Hyde har vuxit under musikalens senare halva, men nu börjar de äntligen förstå, guidade av musiken, att de inte är så svartvita och oskyldiga/skyldiga som de vill tro utan att de egentligen inte kan finnas utan varandra. Efter att vi under hela kvällen har sett olika animerade skelett, är det inte bara mina ögon som tåras när vi får se en autentisk bild på de skelett som arkeologer grävt fram, som legat hand i hand i sjuhundra år. I vår stormiga och hårda värld lyckades vi ändå sluta i kärlek.
Tacksamheten hos publiken är stor över hur fint ensemblen har förvaltat och omskapat Kjell Höglunds låtskatt. Men jublet efter sista låten övergår i rop om En gång till! En gång till! och då får Gigu sjunga ut, grabben i graven under Jekyll & Hyde: Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Och så öppnar vi Pandoras ask igen och sjunger tillsammans Tillbaka till stjärnorna varifrån du kom Tillbaka till stjärnorna vänd dej inte om.
Länk till FB-sidan om Nattropolis
 |
| Foto: Håkan Wilhelm Hugosson |
Vi är på kyrkogården, bland alla gravar som är befolkade med sina döda och även andra aktörer: Dr Jekyll och Mister Hyde (Therese Heckscher och Wille Crafoord), Johnny Dandalero, klubbägare på Shangri-La (Hasse Lundin), och Nattens Drottning (Marica Lindé) som styr och skrämmer. Men vår huvudsaklige ciceron är Gigu (Wille Crafoord), grabben i graven under.
Kjell Höglunds nakna texter och musik är igenkänneliga hela tiden, men får förstås ett annat format som rockopera. Den fruktbara influensen från Pink Floyd syns i animationerna, och hörs för att det är det skickliga tributbandet P-Floyd som sitter på scenen, och för att flera av arrangemangen är inspirerade av Pink Floyds ljudbild, inklusive andetaget innan Mother. Själv tycker jag att den sugande uppbyggnaden till Kvastfeningarnas språkrör får den att låta som en inhemsk Sympathy for the Devil - Ni undrar vem jag är Och vem jag sjunger för Och vad jag har för budskap.
 |
| Foto: Håkan Wilhelm Hugosson |
Doktor Jekyll och Mister Hyde delar dag och natt mellan sig, och tillsammans med Doktor Jekyll beger sig de marscherande skeletten till jobbet till tonerna av Man vänjer sig. Men! Slavarna lyder inte längre ropas det ut! Tills allt vecklas tillbaka till samma som innan och Man vänjer sig. Och strax innan paus får vi veta vad som är det svåraste för alla gravdväljare: nostalgi, minnet av vad som varit.
Andra akten börjar ändå positivt: Tillbaka till stjärnorna varifrån du kom Tillbaka till stjärnorna vänd dej inte om... men snart är vi tillbaka i Vargarnas värld och Själens dunkla natt. Men ändå, så sugande och lockande det låter när bandet spelar Domens dag. Det är det som behövs när de vänder det pekande fingret tillbaka på oss som döljer oss bakom programmets mask och sjunger med i Djävulen är alltid någon annan, följt av precis lika tänkvärda Häxprocess. Det är inte konstigt att det hela mynnar ut i Slutstrid - Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Rivaliteten och fientligheten mellan Doktor Jekyll och Mister Hyde har vuxit under musikalens senare halva, men nu börjar de äntligen förstå, guidade av musiken, att de inte är så svartvita och oskyldiga/skyldiga som de vill tro utan att de egentligen inte kan finnas utan varandra. Efter att vi under hela kvällen har sett olika animerade skelett, är det inte bara mina ögon som tåras när vi får se en autentisk bild på de skelett som arkeologer grävt fram, som legat hand i hand i sjuhundra år. I vår stormiga och hårda värld lyckades vi ändå sluta i kärlek.
Tacksamheten hos publiken är stor över hur fint ensemblen har förvaltat och omskapat Kjell Höglunds låtskatt. Men jublet efter sista låten övergår i rop om En gång till! En gång till! och då får Gigu sjunga ut, grabben i graven under Jekyll & Hyde: Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Och så öppnar vi Pandoras ask igen och sjunger tillsammans Tillbaka till stjärnorna varifrån du kom Tillbaka till stjärnorna vänd dej inte om.
Länk till FB-sidan om Nattropolis
1 kommentar:
Kjell Höglund musikalen Nattropolis är hur bra som helst!
Kjells Höglunds texter i en rockopera med Pink Floydska sound. Texterna ur dussintals (eller hundra?) fantastiska låtar i dialog, guldkorn på guldkorn och ett bra gung i musiken.
Ord- och allkonstnären Wille Crafoord har snickrat ihop musik och texter och animationer, och här tillsammans med P-floyd som solida musiker (vilka pipor sångerskorna har!). Väldigt bra och skulle fungera i även större format än på rockklubben Bankiren i Västerås.
Kjell var där, vilket gladde mig mycket, och mottog publikens hyllningar och det avslutas med uttåg genom publikhavet till publikens allsång - till stjärnorna! Det blir (förhoppningsvis minst) en gång till för min del! Ett stort tack Kjell och tack Wille.
Skicka en kommentar