Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu på Bonniers Konsthall

Landskapsmåleri har varit en älskad inriktning i konsthistorien under lång tid. Bonniers Konsthall har under hela sin verksamma tid visat ambitioner att undersöka och utvidga konstsynen, och det är bra att de tar sig an landskapsmåleriet i utställningen Träden står ljust gröna Landskapsmåleri då och nu. Resultatet blir intressant på det "vanliga" sättet: alla åskådare gillar inte allt de ser, men för dem som vill kan verken skapa nya tankar.

Elisabeth Frieberg: Untitled (Naten Rand No. 2) 2009

Den enkla invändningen är "Varför vill modern konst vara ful?" Men landskapsmåleri liksom annan konst var länge idealiserande, visande förskönade mecenater eller idylliska gläntor. Skall vi hålla oss kvar i det fastän vi nu hela livet sett verkligheten utan rosa glasögon? Och när vi översköljs av bilder varav de vackraste ofta finns där för att sälja något till oss?

Installationsvy Träden står ljust gröna. Foto: Jean-Baptiste Béranger

 Med det sagt är det ändå lättare att, bland de varierade verken i konsthallens salar, tycka mer om de mer harmoniska och de där omsorgen om detaljerna får en att tänka att omsorgen sträcker sig längre än så. Även Carl Fredrik Hills mörka träd i klart motljus, med sina inbyggda spänningar, håller fast blicken längre.

Sara-Vide Ericson: Surface 2017

Personligen tycker jag av den här utställningen bäst om dels tavlorna som riktar blicken nedåt, som Sara-Vide Ericsons innerliga bilder av bevuxna pölar som speglar himlen, därför att jag också tycker om att söka skönheten i det imperfekta och vardagliga; och dels de som visar spår av människohand, som Leif Engströms Det nya landet. Det är de landskap jag känner mig mest hemma i.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Träden står ljust gröna

Börje var också där och har många fler bilder och personliga kommentarer

Leif Engström: Det nya landet