En del har släkt med anor och anfäder som gjort betydande insatser. Det går att känna stolthet för det, även om det viktigaste självklart är vad man själv gör av sitt liv. Under 1960-talets långtgående ungdomsrevolt hörde Carl Johan De Geer till dem som ville bryta med sina traditionstyngda familjer, men onekligen räknas förfadern Louis De Geer till de stora gestalterna i Sveriges industrialisering.
Men, som Carl Johan De Geer själv säger i de ingående kommentarerna till sin utställning: hur kan man se sig som en god kristen och medmänniska och samtidigt köpa och sälja andra människor in i grymma liv som slavar? Det var vad Louis De Geer gjorde, och det var en av verksamheterna på 1600-talet som lade grund till släktens förmögenhet. Men en dag dök ett levande minne av den människohandeln upp i Carl Johan De Geers nutida liv, i gestalt av Antonio Geraldo Costa. En av dem ättling till mannen som tjänade på slavhandeln, en av dem ättling till en av slavarna som skeppades till Brasilien under omänskliga förhållanden.
Utställningen Släkten och slavarna på Kristinehamns Konstmuseum visar några konstverk som Carl Johan De Geer skapat utifrån de här förhållanden - slagit sönder, satt samman, snickrat, fotat och målat. De är konkreta uppenbarelser av känslor och tankar inför nya fakta och insikter, och de vinner mycket på De Geers genomtänkta kommentarer och berättelser som ljuder ur högtalarna i salen. "Försvarad skolbänk" handlar om hur man i skolan alltid har fått lära sig hur rättrådigt Sverige betedde sig i försvaret av det egna landet.
I "Jakten mot nollpunkten" är det ett tungt skrivbord i vars lådor vi kan se ett skelett. I bordsskivan har De Geer sågat ut ett hål från vilket Antonio Geraldo Costa blickar ut.
________________________________________________________________________________
I ett hörn av salen visas också De Geers snart tjugo år gamla filmberättelse Mormor, Hitler och jag, vilken är ett bra komplement till utställningen men också värdefull i sig själv. Där får man bland annat också mer insikter i känslan under 60-talets upprorsår av att bryta med familjen, något som olika personer har hanterat olika våldsamt. För oss som i efterhand tycker att estetiken som skapades på den tiden inte når upp till den som rörelsen slog sönder kan man litet grand börja förstå att för dem som kom från välbeställda hem fanns så mycket av vackra, välgjorda möbler att man kände sig ha råd att måla över dem i starka färger efter eget kynne. Det ser man också i hur (litet skönt) vårdslöst De Geer handskas med klenoderna i utställningen Släkten och slavarna, men det är inte tillräckligt för att övertyga mig om att det är en väg framåt att slå sönder det som var vackert och välfungerande, även om det var förbehållet några få. I ett hörn av salen står fina, bekväma soffgrupper av klassiskt snitt där man kan sitta och läsa Carl Johan De Geers böcker och känna sig priviligerad för en stund.
Länk till Kristinehamns Konstmuseums sida om Släkten och slavarna
Men, som Carl Johan De Geer själv säger i de ingående kommentarerna till sin utställning: hur kan man se sig som en god kristen och medmänniska och samtidigt köpa och sälja andra människor in i grymma liv som slavar? Det var vad Louis De Geer gjorde, och det var en av verksamheterna på 1600-talet som lade grund till släktens förmögenhet. Men en dag dök ett levande minne av den människohandeln upp i Carl Johan De Geers nutida liv, i gestalt av Antonio Geraldo Costa. En av dem ättling till mannen som tjänade på slavhandeln, en av dem ättling till en av slavarna som skeppades till Brasilien under omänskliga förhållanden.
Utställningen Släkten och slavarna på Kristinehamns Konstmuseum visar några konstverk som Carl Johan De Geer skapat utifrån de här förhållanden - slagit sönder, satt samman, snickrat, fotat och målat. De är konkreta uppenbarelser av känslor och tankar inför nya fakta och insikter, och de vinner mycket på De Geers genomtänkta kommentarer och berättelser som ljuder ur högtalarna i salen. "Försvarad skolbänk" handlar om hur man i skolan alltid har fått lära sig hur rättrådigt Sverige betedde sig i försvaret av det egna landet.
I "Jakten mot nollpunkten" är det ett tungt skrivbord i vars lådor vi kan se ett skelett. I bordsskivan har De Geer sågat ut ett hål från vilket Antonio Geraldo Costa blickar ut.
________________________________________________________________________________
I ett hörn av salen visas också De Geers snart tjugo år gamla filmberättelse Mormor, Hitler och jag, vilken är ett bra komplement till utställningen men också värdefull i sig själv. Där får man bland annat också mer insikter i känslan under 60-talets upprorsår av att bryta med familjen, något som olika personer har hanterat olika våldsamt. För oss som i efterhand tycker att estetiken som skapades på den tiden inte når upp till den som rörelsen slog sönder kan man litet grand börja förstå att för dem som kom från välbeställda hem fanns så mycket av vackra, välgjorda möbler att man kände sig ha råd att måla över dem i starka färger efter eget kynne. Det ser man också i hur (litet skönt) vårdslöst De Geer handskas med klenoderna i utställningen Släkten och slavarna, men det är inte tillräckligt för att övertyga mig om att det är en väg framåt att slå sönder det som var vackert och välfungerande, även om det var förbehållet några få. I ett hörn av salen står fina, bekväma soffgrupper av klassiskt snitt där man kan sitta och läsa Carl Johan De Geers böcker och känna sig priviligerad för en stund.
Länk till Kristinehamns Konstmuseums sida om Släkten och slavarna
1 kommentar:
Texten som lästes upp på installationen var det mest intressanta (tillsammans med "Min mormor ..") tyckte jag, och vi har ju alla (även icke-europeer) nog både slavägare och slavar i vår släkt. Sveriges (ganska korta) koloniala historia intresserar mig mycket.
Själva objekten som ställdes ut gav inte mig så mycket förutom att jag kunde konstatera att Carl Johan De Geer passat på att ytterligare en gång vandalisera sköna ting för att poängtera något eget infall. Suck för alla dessa klottrare och vandaler, varför kan de inte nöja sig med att förstöra sina egna skapelser?
Skicka en kommentar