La Valse är annonserad som sista nummer, men redan första stycket är dansant: Maurice Ravels Alborada del gracioso (1918), med spanska klanger, temperament och humor. På programmet varvas musik av Ravel och den franska kompositören Betsy Jolas, så därpå följer hennes Onze Lieder (1977) för trumpet och kammarorkester. När stolar flyttats om och den reducerade orkestern återtagit sina platser äntrar Håkan Hardenberger scenen och man ger sig in i det varierade verket. Kraftig, hetsig musik dämpas till intressanta sekvenser där trumpeten spelar en eftertänksam slinga, som svaras från orkestern antingen av en svagt klingande trumpet eller knackande från slagverkssektionen. Hardenberger växlar skickligt sordin och ljud mellan de olika sångerna, och det är spännande om än ganska svårlyssnat.
En lisa för själen är sista stycket innan paus, Ravels Une barque sur l’océan (1906). Ljuvligt växlar musiken från vågor som är mjuka och vänliga till enorma, kraftfulla vågor som är på gränsen till att bli skrämmande. Men framför allt är resan omfamnande och avslappnande, och faktiskt dagens vackraste.
Efter paus återvänder Håkan Hardenberger och orkestern gästas också av Roger Muraro vid flygeln. Det är dags för nästa stycke av Betsy Jolas, nämligen Histoires Vraies (2015) suite concertante för piano, trumpet och orkester. Detta nyare stycke använder sig väl av den fulla orkestern för att skapa komplexa klanger. Att det handlar om de ljud som vi inte vill höra, hämtade från Jolas vardag, är litet svårt att uttyda. Där Ravel och hans samtida målade världen med skönhet och energi är det ofta andra drivkrafter för nutida kompositörer - jag funderar över just det medan jag lyssnar och iakttar orkesterns koncentration, men ler tillsammans med de nöjda solisterna efter framförandet.
La valse (1920) gav sitt namn till titel för hela konserten, och trots att stycket bara är tolv minuter långt (pausen på 25 min är det längsta på dagens program) känns det längre och mycket rikt. Det börjar med små smakbitar; några antydningar till musik, som växer till antydningar av valstakter, som mynnar ut i antydningar till just den valsmelodi som bygger upp verket. Den här valsen är inte bara ett tidsfördriv utan hela livet, för klangen växer gång på gång till styrkor som fyller hela salen. Det är heller ingen insmickrande vals, för den kräver en koncentrerad lyssnare, och nu portioneras det ljuva ut mer sparsamt. Skickligheten hos såväl kompositören som Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo samspelar till att ännu en gång skapa storverk, och jag är mycket lycklig över att ha fått så mycket Ravel idag.
En lisa för själen är sista stycket innan paus, Ravels Une barque sur l’océan (1906). Ljuvligt växlar musiken från vågor som är mjuka och vänliga till enorma, kraftfulla vågor som är på gränsen till att bli skrämmande. Men framför allt är resan omfamnande och avslappnande, och faktiskt dagens vackraste.
Efter paus återvänder Håkan Hardenberger och orkestern gästas också av Roger Muraro vid flygeln. Det är dags för nästa stycke av Betsy Jolas, nämligen Histoires Vraies (2015) suite concertante för piano, trumpet och orkester. Detta nyare stycke använder sig väl av den fulla orkestern för att skapa komplexa klanger. Att det handlar om de ljud som vi inte vill höra, hämtade från Jolas vardag, är litet svårt att uttyda. Där Ravel och hans samtida målade världen med skönhet och energi är det ofta andra drivkrafter för nutida kompositörer - jag funderar över just det medan jag lyssnar och iakttar orkesterns koncentration, men ler tillsammans med de nöjda solisterna efter framförandet.
 |
| Foto: Nadja Sjöström |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar