En del har läst böckerna av Andrzej Sapkowski, många har spelat det populära datorspelet, nu kommer också en tittarskara till The Witcher och hans värld först genom TV-serien. Jag hör själv till den sista gruppen och ser alltså serien utan mer specifika förväntningar än att världsbygget och personskildringarna skall vara trovärdiga och intressanta.
Avsnitten innehåller nyckelscener från helt olika tidsepoker, vilket kan listas ut av repliker och kommentarer. Det ger i sig en intressant aspekt på historieskrivningar; olika tider har olika förklaringar till vad som hände för femtio år sedan, till exempel att alverna drog sig undan och lät människorna ta över. Man hinner också spekulera i TV-soffan över vad som hänt under de gångna åren som har lett från A till B.
Men det går också att acceptera att man ännu inte förstår allt i den större handlingen och njuta av de olika "monster of the week" som dyker upp, med nya ledtrådar till hur världen hänger ihop. Och monstren måste alltsomoftast nedläggas av The Witcher, Geralt av Rivia, då han anlitas av skräckslagna men ofta föraktfulla bybor.
Parallellt med The Witchers episoder visas flickan Yennefers utveckling från ringaktad puckelrygg till häxa med starkare krafter än de flesta andra. Scenerna från hennes utbildning i Aretuza är likt mycket annat i serien knapphändig men ger grundläggande inblickar i de magiska traditionerna och även maktspelen mellan såväl de olika kungarikena som mellan de magikunniga i världen.
Förutom med böcker och spel är det lätt att börja jämföra filmatiseringen av The Witcher med andra fantasy-serier, inte minst Game of Thrones. En del som gör det kommer att vilja avfärda The Witcher som lättviktig för att den inte är lika rå och (ännu) inte lika djupgående vad gäller historiska skeenden och rivaliteter. För egen del tycker jag om att olika historier - böcker, TV-serier, filmer - kan ha olika karaktär, och jag gillar att The Witcher verkar ha lånat estetik från spelen, i hur karaktärer ser ut och miljöerna de rör sig i. Min uppfattning är också att det som hittills lämnats mellan raderna är sådant som kommer att plockas upp och växa i betydelse i de planerade efterföljande säsongerna, och att det kommer att hanteras väl.
Det jag ser som mest intressant med The Witcher är dock hur två av huvudpersonerna, Geralt av Rivia och Yennefer, har fått sina krafter inte helt av fri vilja utan även av andras manipulation, och nu är de kraftfulla aktörer gentemot människorna som beundrar, fruktar, föraktar men ändå behöver dem. Det vore intressant att se mer av hur de båda hanterar sina positioner och jag hoppas på det i kommande avsnitt.
Avsnitten innehåller nyckelscener från helt olika tidsepoker, vilket kan listas ut av repliker och kommentarer. Det ger i sig en intressant aspekt på historieskrivningar; olika tider har olika förklaringar till vad som hände för femtio år sedan, till exempel att alverna drog sig undan och lät människorna ta över. Man hinner också spekulera i TV-soffan över vad som hänt under de gångna åren som har lett från A till B.
Men det går också att acceptera att man ännu inte förstår allt i den större handlingen och njuta av de olika "monster of the week" som dyker upp, med nya ledtrådar till hur världen hänger ihop. Och monstren måste alltsomoftast nedläggas av The Witcher, Geralt av Rivia, då han anlitas av skräckslagna men ofta föraktfulla bybor.
Parallellt med The Witchers episoder visas flickan Yennefers utveckling från ringaktad puckelrygg till häxa med starkare krafter än de flesta andra. Scenerna från hennes utbildning i Aretuza är likt mycket annat i serien knapphändig men ger grundläggande inblickar i de magiska traditionerna och även maktspelen mellan såväl de olika kungarikena som mellan de magikunniga i världen.
Förutom med böcker och spel är det lätt att börja jämföra filmatiseringen av The Witcher med andra fantasy-serier, inte minst Game of Thrones. En del som gör det kommer att vilja avfärda The Witcher som lättviktig för att den inte är lika rå och (ännu) inte lika djupgående vad gäller historiska skeenden och rivaliteter. För egen del tycker jag om att olika historier - böcker, TV-serier, filmer - kan ha olika karaktär, och jag gillar att The Witcher verkar ha lånat estetik från spelen, i hur karaktärer ser ut och miljöerna de rör sig i. Min uppfattning är också att det som hittills lämnats mellan raderna är sådant som kommer att plockas upp och växa i betydelse i de planerade efterföljande säsongerna, och att det kommer att hanteras väl.
Det jag ser som mest intressant med The Witcher är dock hur två av huvudpersonerna, Geralt av Rivia och Yennefer, har fått sina krafter inte helt av fri vilja utan även av andras manipulation, och nu är de kraftfulla aktörer gentemot människorna som beundrar, fruktar, föraktar men ändå behöver dem. Det vore intressant att se mer av hur de båda hanterar sina positioner och jag hoppas på det i kommande avsnitt.
1 kommentar:
Jag gillar denna tv-serie en hel del, det är bra fantasy. Jag har inte läst böckerna eller spelat spelen, och att inte ha läst böckerna brukar ju göra det lättare att uppskatta filmatiseringar.
Gillar den grimdarka världen; smutsig, grå, träsk och slavisk känsla. Gillar att serieskaparna vågar lita på oss åskådare, och på att den egna sagan håller, genom att i upptakten (säsong 1) hoppa mellan huvudpersoner, tider och platser och låter berättelsen gradvis bli begriplig istället för att infodumpa.
Översättningen av namn på varelser tycker jag gnisslar lite. Det verkar vara (och är på engelska) polska/slaviska(?) sagokreatur och de svenska namnen kanske inte alltid blir spot-on. Tycker de borde behållit orginalspråket för namnen.
Skicka en kommentar