När stora skådespelare får välja pjäs att excellera i, blir det ofta I väntan på Godot, och då blir det publikrusning både för de folkkära namnens skull och för att folk vet att Godot är värd att vänta på tillsammans med Vladimir och Estragon. För det finns mycket humor och en del omtanke i Samuel Becketts pjäs, fastän den utspelar sig i en ödslig värld där det inte verkar finnas mycket att ha eller göra. Än en gång spelar Jonas Karlsson Estragon, sexton år sedan sist, och Johan Ulveson är Vladimir från topp till tå.
Hur fördriver man tiden när inget finns och man väntar och väntar på någon? Didi och Gogo pratar, och kanske om samma saker flera gånger eftersom Gogo inte minns så mycket från dagen innan, men då och då blir de trötta och avbryter pratet. En annan idé som dyker upp då och då, litet som ett tidsfördriv det också, är att hänga sig i det ynkliga trädet de står vid, men företaget faller alltid på teknikaliteter.
In på scenen stormar Pozzo, självupptagen och auktoritär och allmänt hänsynslös mot sin underdånige tjänare Lucky. I Torkel Peterssons gestalt är Pozzo spattig och otäck, men förstås fascinerande för de båda väntande. Till skillnad från dem verkar Pozzo komma från någonstans, och vara på väg någon annanstans. Fast är han egentligen det. Fast är det ändå inte bättre att ha ett mål, om än påhittat, och något att göra förutom att vänta? Kanske är det Lucky (Per Svensson) som är lyckligast, som har ett uppdrag om än som slav åt en annan.
För att ge rättvisa åt de absurda händelserna, replikerna och inte minst tystnaderna behöver man vara en bra skådespelare, och det är alla på scenen, och mycket väl samspelta. Didi och Gogo har drag av såväl Helan och Halvan som Charlie Chaplin, och det är tecken på en god balans att låta det skymta fram utan att pjäsen slår över i fars. Precis som hela pjäsen, som trots flera dråpliga situationer bär på ett stort allvar och den allt mer skumma avglansen av ett mysterium.
Länk till Dramatens sida om I väntan på Godot
Hur fördriver man tiden när inget finns och man väntar och väntar på någon? Didi och Gogo pratar, och kanske om samma saker flera gånger eftersom Gogo inte minns så mycket från dagen innan, men då och då blir de trötta och avbryter pratet. En annan idé som dyker upp då och då, litet som ett tidsfördriv det också, är att hänga sig i det ynkliga trädet de står vid, men företaget faller alltid på teknikaliteter.
In på scenen stormar Pozzo, självupptagen och auktoritär och allmänt hänsynslös mot sin underdånige tjänare Lucky. I Torkel Peterssons gestalt är Pozzo spattig och otäck, men förstås fascinerande för de båda väntande. Till skillnad från dem verkar Pozzo komma från någonstans, och vara på väg någon annanstans. Fast är han egentligen det. Fast är det ändå inte bättre att ha ett mål, om än påhittat, och något att göra förutom att vänta? Kanske är det Lucky (Per Svensson) som är lyckligast, som har ett uppdrag om än som slav åt en annan.
För att ge rättvisa åt de absurda händelserna, replikerna och inte minst tystnaderna behöver man vara en bra skådespelare, och det är alla på scenen, och mycket väl samspelta. Didi och Gogo har drag av såväl Helan och Halvan som Charlie Chaplin, och det är tecken på en god balans att låta det skymta fram utan att pjäsen slår över i fars. Precis som hela pjäsen, som trots flera dråpliga situationer bär på ett stort allvar och den allt mer skumma avglansen av ett mysterium.
Länk till Dramatens sida om I väntan på Godot
1 kommentar:
Inte så bra som jag hade hoppats. Har inte sett pjäsen förut och hade kanske för höga förväntningar. Bra teater men utan det där lyftet jag nog hoppats på från en sådan klassiker. Jag gillar även Torkel Petterssons insats.
Skicka en kommentar