Länge trodde jag att jag inte var någon riktig svensk. Många av mina vänner talade om hur de brukade vandra i fjällen varje år, och bära med sig trangiakök, frystorkad mat och tält att övernatta i. Jag tänkte att jag borde gilla det, men så många möjliga scenarion avskräckte mig: att bli kall och blöt, sova illa, fumla och behöva äta halvfärdig mat, gå flera kilometer om dagen. Inte ens naturupplevelserna lockade mig.
Wild är en film för sådana som mig, och förhoppningsvis även för de människor som älskar att bära allt de behöver på ryggen och ge sig iväg. Cheryl Strayed packar sin enorma ryggsäck och ger sig av längs Pacific Crest Trail, 1100 miles genom Mojaveöknen, Kalifornien och Oregon. Men hon är ingen erfaren vandrare, och inte minst i början får hon uppleva många motgångar av precis det slaget jag fasar för. Eftersom hon fått med sig fel sorts fotogen måste hon äta sin gröt kall den första veckan, och den övertunga ryggsäcken är det knappt att hon får upp på ryggen innan hon ens gett sig av. Men det jag tycker om i filmens ton är att vi får skratta (och stöna oroat) åt de här fumligheterna, men Cheryl framstår ändå inte som en klantig bimbo, för hon ger sig inte utan stretar på och lär sig mer och mer av det praktiska under vandringen.
Och inte oväntat lär hon sig mer och mer om sig själv under resan. Det är för att söka något rent och vackert hon har lämnat sitt destruktiva liv med heroin och anonymt sex bakom ryggen på sin snälle make. Största tiden på PCT går hon ensam, utan att möta någon annan människa på flera dagar, och tankarna pressar sig fram i hennes huvud. Vi får se längre och kortare scener och ögonblick från tidigare år, ungefär så som minnesbilder virvlar fram i ens eget medvetande, och bit för bit hamnar historien på plats.
Den fina musiken som tonar fram är den som hennes mamma brukade sjunga på: Leonard Cohen, Simon & Garfunkel, sådant som präglas in och stannar hos en resten av livet. På samma sätt blixtrar scenerna fram av mammans kärlek, omtanke och livsglädje, även under åren då Cheryl vuxit upp till en tjurig, lättirriterad tonåring. Det är inte svårt att förstå att saknaden efter den döda mamman tillsammans med andra barndomstrauman fällde krokben för Cheryls vuxenliv.
Minnena är fint invävda i Cheryls upplevelser längs spåret, och i mötena med de mycket olika människorna på vägen. Till och med jag, kanske särskilt jag, uppskattar ögonblicken av förunderlig natur, vänliga medvandrare, och inte minst glädjen av en varm dusch och rena kläder.
Soundtracket till Wild, med flera av mammans favoritsånger, är ovanligt bra. De inledande tonerna till El Condor Pasa, så lockande men oförlösta harmonier, sätter stämningen från filmens början: att vara på väg någonstans, och kunna andas ut när man kommer dit man skulle. Wild är en fin skildring av en människas väg, och en mycket bättre film än jag kunnat tänka mig.
Wild är en film för sådana som mig, och förhoppningsvis även för de människor som älskar att bära allt de behöver på ryggen och ge sig iväg. Cheryl Strayed packar sin enorma ryggsäck och ger sig av längs Pacific Crest Trail, 1100 miles genom Mojaveöknen, Kalifornien och Oregon. Men hon är ingen erfaren vandrare, och inte minst i början får hon uppleva många motgångar av precis det slaget jag fasar för. Eftersom hon fått med sig fel sorts fotogen måste hon äta sin gröt kall den första veckan, och den övertunga ryggsäcken är det knappt att hon får upp på ryggen innan hon ens gett sig av. Men det jag tycker om i filmens ton är att vi får skratta (och stöna oroat) åt de här fumligheterna, men Cheryl framstår ändå inte som en klantig bimbo, för hon ger sig inte utan stretar på och lär sig mer och mer av det praktiska under vandringen.
Och inte oväntat lär hon sig mer och mer om sig själv under resan. Det är för att söka något rent och vackert hon har lämnat sitt destruktiva liv med heroin och anonymt sex bakom ryggen på sin snälle make. Största tiden på PCT går hon ensam, utan att möta någon annan människa på flera dagar, och tankarna pressar sig fram i hennes huvud. Vi får se längre och kortare scener och ögonblick från tidigare år, ungefär så som minnesbilder virvlar fram i ens eget medvetande, och bit för bit hamnar historien på plats.
Den fina musiken som tonar fram är den som hennes mamma brukade sjunga på: Leonard Cohen, Simon & Garfunkel, sådant som präglas in och stannar hos en resten av livet. På samma sätt blixtrar scenerna fram av mammans kärlek, omtanke och livsglädje, även under åren då Cheryl vuxit upp till en tjurig, lättirriterad tonåring. Det är inte svårt att förstå att saknaden efter den döda mamman tillsammans med andra barndomstrauman fällde krokben för Cheryls vuxenliv.
Minnena är fint invävda i Cheryls upplevelser längs spåret, och i mötena med de mycket olika människorna på vägen. Till och med jag, kanske särskilt jag, uppskattar ögonblicken av förunderlig natur, vänliga medvandrare, och inte minst glädjen av en varm dusch och rena kläder.
Soundtracket till Wild, med flera av mammans favoritsånger, är ovanligt bra. De inledande tonerna till El Condor Pasa, så lockande men oförlösta harmonier, sätter stämningen från filmens början: att vara på väg någonstans, och kunna andas ut när man kommer dit man skulle. Wild är en fin skildring av en människas väg, och en mycket bättre film än jag kunnat tänka mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar