fredag 6 februari 2015

Kvartett på Stadsteatern

Heiner Müller skrev en kondenserad version av Choderlos de Laclos' roman Les Liasions Dangereuses, egentligen främst baserad på Heinrich Manns förord till den tyska utgåvan. Endast två personer finns på scenen, Merteuil och Valmont. Stadsteaterns Lilla scen är därtill kal med endast en kantig U-formad sittmöbel och utanför den söndertrasade, kanske förkolnade rester i mer än femtio nyanser av grått. Inga sammetsoffor i mjuka färger att inbjuda till kärlek, nej, naken lust att härska och förstöra det som är oskuldsfullt, och egna känslor helt bortskalade.


De två (spelade av Petronella Barker respektive Gerhard Hoberstorfer) lever i överflödets Frankrike före revolutionen, och deras leklynne har sträckt sig bortom vackra saker och kärleksaffärer. Deras nöje är nu att förföra för att krossa människoliv, och de bryr sig inte om konsekvenserna. (I förbigående skulle jag vilja säga: har vi inte sett så många cyniska spelare som tröttnat på mänsklig kärlek att det vore läge att skriva berättelser om människor som tröttnat på de cyniska spelarna?)

Foto: Petra Hellberg
Jag förväntar mig inte att falla för de två på scenen; vi får se dem gå igenom sin förförelserepertoar och snäva in mot det som får just dagens offer på fall, och det kommer att vara olika för alla människor. Men jag förväntar mig att se två blasérade människor med självsäkra fasader, inte minst för varandra. Just Petronella Barker har dock genomgående ett högt tonläge som jag tycker stämmer illa med hennes roll. Till saken hör också att texten ger henne långa ordmassor att gå igenom; först en sorts programförklaring för dem båda, sedan när hon tar Valmonts roll i förförelsen av den dygdiga madame de Tourveilles.

Bättre låter Gerhard Hoberstorfer; tillbakalutad men med ett underliggande driv, och ändå något trött efter alla år som förförare på löpande band. Detta trots att det är Merteuil som lägger fram dem båda som utbytbara, precis som alla de har nedlagt.

Det är som sagt en ordrik pjäs, en dialog mellan de två glupska ormarna i paradisträdgården. Ändå tycker jag att deras filosofiska utläggningar kunde varit mer omfattande. Framför allt önskar jag att de hade låtit cynismen fräta en nivå till och droppa på deras egna roller som förstörare av det som är fint och oskyldigt. Jag hinner också fundera på vilka skådespelerskor som hade kunnat ge denna Merteuil rättvisa: Ann Petrén, Marika Lindström, Lil Terselius. Nej, Kvartett är varken så djup eller så bitsk som jag hade önskat.

Länk till Stadsteaterns sida om Kvartett

Inga kommentarer: