Utan att ha läst boken Skuggland av Jonas Brun gissar jag att det är en mycket bra bok, för dramatiseringen (av Gunnar Eriksson) har också blivit väldigt bra. Väl framspelat av Christoffer Svensson får vi höra historien om de bästa vännerna Erik och Erik, i ögonblick och förlopp som berättar om deras vänskap och hur dubbelt illa den tog slut.
Det är ofta i barndomen man först lär sig om kärlek, besvikelser och svek. Att ha en bästa vän i elva-tolvårsåldern när världen börjar öppna sig för en men fortfarande känns halvt obegriplig och möjligen magisk är något stort. Pjäsen visar den där intensiva gemenskapen så att den är lätt att leva sig in i. Men eftersom vi från början anar att något kommer att gå fel, och eftersom vi vuxna åskådare vet att inget i barndomen förblir fint för evigt, är minnena färgade av vemod.
Det är bra att det är vinter när pjäsen spelas, precis som det är februari när historien börjar och slutar: blöt snö och vantar känns påtagligt nära. Den väl valda illustrationen av Simon Stålenhag hjälper också långt med att sätta stämningen; vinterkväll, lekar i snön, något okänt bortom kröken som skulle kunna vara något fantastiskt. Snowracerloppen varvas med datorspelet Shadowland där ännu mer fantastiska saker kan hända.
Att barndomsvännen försvinner blir ännu hemskare av att Erik och Erik inte längre är bästa vänner. Hur skall Erik sörja? Saknaden blandas med andra känslor och blir både förminskad och fördubblad. Den vuxne pojken som står framför oss på scenen är i ålder inte långt från åren då allt hände, men kan ändå visa oss åskådare både de rena känslorna från pojktiden och de upphackade, bortbleknande men fortfarande såriga minnena som finns kvar efter att livet gått vidare. Det var en mycket bra idé att ta en välskriven bok och göra en intressant och sevärd pjäs av den.
Länk till Dramatens sida om Skuggland
Det är ofta i barndomen man först lär sig om kärlek, besvikelser och svek. Att ha en bästa vän i elva-tolvårsåldern när världen börjar öppna sig för en men fortfarande känns halvt obegriplig och möjligen magisk är något stort. Pjäsen visar den där intensiva gemenskapen så att den är lätt att leva sig in i. Men eftersom vi från början anar att något kommer att gå fel, och eftersom vi vuxna åskådare vet att inget i barndomen förblir fint för evigt, är minnena färgade av vemod.
Det är bra att det är vinter när pjäsen spelas, precis som det är februari när historien börjar och slutar: blöt snö och vantar känns påtagligt nära. Den väl valda illustrationen av Simon Stålenhag hjälper också långt med att sätta stämningen; vinterkväll, lekar i snön, något okänt bortom kröken som skulle kunna vara något fantastiskt. Snowracerloppen varvas med datorspelet Shadowland där ännu mer fantastiska saker kan hända.
Att barndomsvännen försvinner blir ännu hemskare av att Erik och Erik inte längre är bästa vänner. Hur skall Erik sörja? Saknaden blandas med andra känslor och blir både förminskad och fördubblad. Den vuxne pojken som står framför oss på scenen är i ålder inte långt från åren då allt hände, men kan ändå visa oss åskådare både de rena känslorna från pojktiden och de upphackade, bortbleknande men fortfarande såriga minnena som finns kvar efter att livet gått vidare. Det var en mycket bra idé att ta en välskriven bok och göra en intressant och sevärd pjäs av den.
Länk till Dramatens sida om Skuggland
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar