Visst är vi många som drömt oss bort från den gråtrista vardagen och önskat sig få vara en rymdprinsessa. Det är det som händer med Jupiter Jones i filmen Jupiter Ascending: bort från toalettstädarjobbet och den tjatiga familjen, till rymdskepp, eleganta kläder och miljöer, och intriger på en kosmisk skala.
Böcker och filmer i genren space opera arbetar med perspektiven som ger svindel: civilisationer som sträcker sig över hela galaxen (eller galaxer), som har funnits i miljoner år, med avancerade vapen, skepp och tekniker. I syskonen Wachowskis film finns flera av ingredienserna, plus väldigt många jaktscener och explosioner förpackade mycket vackert.
Precis som Metropolis gör filmen omvägar över andra genrer; kärlek, action och en längre humorsekvens just när handlingen börjar ta fart. I den galaktiska byråkratin finns så många instanser med omedgörliga tjänstemän som vägrar ta i något som inte har rätt stämpel, att till och med en specialprogrammerad android tappar sugen. Genom härligt plottriga retrofuturistiska rör sig prinsessan Jupiter långsamt tills hon till slut får sin ljusstämpel av nestorn själv - Terry Gilliam i en muttrande cameo.
När space opera är som bäst ger den mer än bara hisnande perspektiv i tid och rum; till exempel inblick i de olika kulturerna, deras historia och så huvudpersoner vars öden man bryr sig om. Jupiter Ascending saknar tyvärr allt det här, förutom några glimtar här och där. Den dominerande rasen är mänsklig, och det är visserligen intressant att se de olika varianter av tjänarraser som manipulerats fram med inblandning av djur vi även har på jorden; elefanter, råttor, vargar och till och med bin. Men vår huvudperson, Jupiter, är sällsamt oföretagsam och svår att identifiera sig med. Hennes räddare Caine Wise måste svepa in heroiskt i sista minuten litet väl många gånger. Att det uppstår känslor mellan dem båda är oundvikligt men så fantasilöst.
Det finns ändå många detaljer att uppskatta i filmen. Alla som tror på crop circles och greys som gör rektalundersökningar på paralyserade människor får fog för sina misstankar. Många av jaktscenerna är mycket vackra; den mot Chicagos glödande mörkblå morgonhimmel, och den där Caine slåss mot en bevingad reptilvarelse bland katedralbågar fallande mot elden. Tyvärr tappar Jupiter Ascending många viktiga trådar som kunde vävt en större, mer spännande och till och med mer trovärdig historia. Men det är en snygg film med pampiga scener och gnistrande action, och det är god underhållning för stunden.
Böcker och filmer i genren space opera arbetar med perspektiven som ger svindel: civilisationer som sträcker sig över hela galaxen (eller galaxer), som har funnits i miljoner år, med avancerade vapen, skepp och tekniker. I syskonen Wachowskis film finns flera av ingredienserna, plus väldigt många jaktscener och explosioner förpackade mycket vackert.
Precis som Metropolis gör filmen omvägar över andra genrer; kärlek, action och en längre humorsekvens just när handlingen börjar ta fart. I den galaktiska byråkratin finns så många instanser med omedgörliga tjänstemän som vägrar ta i något som inte har rätt stämpel, att till och med en specialprogrammerad android tappar sugen. Genom härligt plottriga retrofuturistiska rör sig prinsessan Jupiter långsamt tills hon till slut får sin ljusstämpel av nestorn själv - Terry Gilliam i en muttrande cameo.
När space opera är som bäst ger den mer än bara hisnande perspektiv i tid och rum; till exempel inblick i de olika kulturerna, deras historia och så huvudpersoner vars öden man bryr sig om. Jupiter Ascending saknar tyvärr allt det här, förutom några glimtar här och där. Den dominerande rasen är mänsklig, och det är visserligen intressant att se de olika varianter av tjänarraser som manipulerats fram med inblandning av djur vi även har på jorden; elefanter, råttor, vargar och till och med bin. Men vår huvudperson, Jupiter, är sällsamt oföretagsam och svår att identifiera sig med. Hennes räddare Caine Wise måste svepa in heroiskt i sista minuten litet väl många gånger. Att det uppstår känslor mellan dem båda är oundvikligt men så fantasilöst.
Det finns ändå många detaljer att uppskatta i filmen. Alla som tror på crop circles och greys som gör rektalundersökningar på paralyserade människor får fog för sina misstankar. Många av jaktscenerna är mycket vackra; den mot Chicagos glödande mörkblå morgonhimmel, och den där Caine slåss mot en bevingad reptilvarelse bland katedralbågar fallande mot elden. Tyvärr tappar Jupiter Ascending många viktiga trådar som kunde vävt en större, mer spännande och till och med mer trovärdig historia. Men det är en snygg film med pampiga scener och gnistrande action, och det är god underhållning för stunden.
1 kommentar:
Full farts aktion med myllrande scener och en massa roliga prylar. Men handlingen är mest lite pinsam. Hmm.
Skicka en kommentar