fredag 27 februari 2015

The Year of the Flood av Margaret Atwood

Boktiteln är missvisande. Det är inte främst syndaflodens år vi får läsa om, utan åren som leder upp till den. Och ja, även året just efter syndafloden, the Waterless Flood, men vad som hände då får vi bara veta i glimtar mot slutet av boken. Händelserna i The Year of the Flood snuddar vid, och överlappar ibland, händelser i Margaret Atwoods första bok i trilogin, Oryx and Crake.

Bokens två huvudpersoner är Tobi, vars kapitel berättas i tredje person, och Ren, som själv för ordet i sina kapitel. De har båda levt i samma gruppering av God's Gardeners, en kristen/naturfilosofisk rörelse, Tobi som vuxen och Ren som barn. God's Gardeners lever så långt möjligt på vad de själva kan odla, med kunskaper om självhushållning och medicinalväxter som kan komma att bli mycket värdefulla efter den apokalyps ledaren Adam One talar vagt om ibland.

Det som är intressant är att både Ren och Tobi är skeptiska till rörelsen och dess teologi, och genom deras ögon får man se mycket av hur de olika medlemmarna förhåller sig till budorden och det gemensamma arbetet. De skilda graderna av engagemang och förmåga att jobba pragmatiskt gör skildringen av den kärleksfulla sekten trovärdig och mycket intressant. God's Gardeners lever så nära naturen de kan mitt i pleeblands, de laglösa men ändå moderniserade områdena utanför de hårt bevakade bo- och arbetsplatserna vi fick läsa mer om i Oryx and Crake.

Jag började läsa The Year of the Flood samtidigt som Counting Heads, vilket var till nackdel för Atwoods bok. Fastän Counting Heads är tekniktät och därför tungläst, beskriver den väl hur gentekniken Atwood talar om samt därtill en hel del IT integrerats i livsstilen och i hela människan själv. I Atwoods bok är mycket av det ännu under utveckling och känns mer primitivt beskrivna, men vad som ännu mer hackar upp läsningen är de många och störande märkesnamnen: HappiCuppa, Mo'Hair, AnooYoo etcetera. Ett och ett är de trovärdiga, men det är osannolikt att det bara kommer att finnas en enda kedja av ställen som säljer varma drycker i framtiden, och att alla företagsnamn har drabbats av Kreatyve Spelling.

Att så många av personerna som möts, skingras och möts igen är nyckelspelare i apokalypsen, och att det alltid är samma människor och sällan några andra, är också att tänja på vad som är trovärdigt. Men det bidrar i och för sig också till den klaustrofobiska känslan efter katastrofen för våra båda berättare. När handlingen till sist, i de sista kapitlen, rör sig ut från de platser där huvudpersonerna varit instängda, blir känslan av frihet så mycket större.

Trots mina anmärkningar är historien mycket spännande, och jag ser fram emot att läsa den sista boken i serien, MaddAddam.

Snowflake har också läst boken.

Fler böcker av Margaret Atwood:
Oryx and Crake
MaddAddam

Stone Mattress 

Inga kommentarer: