Siri Hustvedt hade inte varit någon favorit, men hon överraskade mig mycket positivt med The Blazing World, en smart och engagerande berättelse om en kvinnlig konstnärs ställning i konstetablissemanget.
Samma tema hade Claire Messuds The Woman Upstairs, men Messud har en egen röst vilken jag även njöt av i New York-berättelsen The Emperor's Children.
Binocular Vision, noveller av Edith Pearlman, visade verkligen en unik syn på världen; kylig, exakt och allvarlig.
En annan suverän novellist är Alice Munro, och jag är glad att jag har många fler samlingar av henne att läsa efter Dance of the Happy Shades.
Även Jhumpa Lahiris novellsamlingar är läsvärda, som till exempel Interpreter of Maladies, och hennes rika berättarröst bar även för den bra romanen The Lowland.
Karen Russell har skrivit ett par novellsamlingar och en roman där barn spelar huvudrollen i gränslandet mellan fantasy och verklighet: Vampires in the Lemon Grove, St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves och Swamplandia!
Mellan manligt och kvinnligt, döda och levande svävade en av huvudpersonerna i Ali Smiths How To Be Both.
I gränslandet mellan vita och svarta rörde sig människorna i Nella Larsens Passing.
Nästan samtida var människorna som dansade över de alltmer åtstramade gränserna i Christopher Isherwoods Goodbye to Berlin.
Rosemary i Karen Joy Fowlers We Are All Completely Beside Ourselves förlorade en bit av sig själv när systern försvann.
En ännu djupare identitetskris hade den utomjordiska huvudpersonen i Michel Fabers Under the Skin.
Det var roligt att upptäcka den albanske författaren Ismail Kadare, och hans Monstret, Drömmarnas Palats och Bergens Homeros gav mig mersmak.
En ännu äldre bok men lika aktuell och läsvärd idag är klassikern Don Quijote av Miguel de Cervantes.
Så kommer vi till de böcker som gjort djupast intryck på mig under året, och som jag lägntar efter att läsa uppföljare av. Det är Dark Eden av Chris Beckett, om en grupp människor på en helt mörk planet vars miljö jag tänker tillbaka på inte bara under Sveriges vintermånader, och det är Ancillary Justice, den fascinerande Hugoprisvinnaren som både målar upp ett spännande mångkulturellt universum och de inre tankarna hos en före detta skeppsenhet som inte helt förstår människorna hon möter.
Jag är lika tacksam över alla timmar jag har till långläsning som de minuter i rulltrappan som jag hinner ögna igenom ännu en boksida och leva mig in i ett annat liv och en annan värld. Hurra för bra böcker!
2 kommentarer:
Claire Messud och Edith Pearlman gillade även jag och just nu har jag äntligen! lyckats låna hem Jhumpa Lahiris "Sankmark". Ser fram emot att läsa. Ingenting är som böcker - och jag instämmer i din hyllning. Om man inte kan resa rent fysiskt för att lära sig mera om andra platser och människor så finns böckerna där som goda substitut.
Roligt att höra! Hoppas att du tycker om Sankmark. Jag ser också fram emot allt som finns kvar att läsa och uppleva!
Skicka en kommentar