Moderna dystopier
Vidare under lördagen hölls en intressant diskussion om moderna dystopier, med Kalle Dixelius, Boel Bermann, Kalle Dixelius, Karin Tidbeck och den kunnige John-Henri Holmberg. En inledande definition var på sin plats: en dystopi är inte detsamma som en postapokalyptisk berättelse. Den kan utspela sig i en postapokalyptisk värld, men i så fall bör den vara någorlunda återuppbyggd och ha en (problematisk) samhällsvision.
Formen av dystopi har varierat genom tiderna och till stor del avspeglat den tidens skräck. John-Henri Holmberg påpekade att nuförtiden skrivs dystopier sällan av etablerade sf-författare, utan oftare av författare av ungdomsböcker och författare från de större litterära strömningarn utanför fantastik-genren, som kanske tröttnat på att skriva om olycklig kärlek och familjeliv. För dem kan dystopin vara ett sätt att pröva på science fiction utan att behöva sätta sig in i hela genren.
Utopier och dystopier är en kommentar till samtiden och som genre äldre än ren science fiction. En del skildringar som dess författare ser som utopier uppfattas som dystopier av läsarna, exempelvis Platons Staten och B.F. Skinners Walden Two. Ett motsatt exempel är Norman Spinrads The Iron Dream, en berättelse från en alternativ värld där den misslyckade målaren Adolf Hitler beskrivit sin utopi, misstänkt lik det han faktiskt försökte förverkliga i vår värld. (Tyvärr har nynazister i vår tid tagit den till sig som en verklig utopi.)
Är utopier en i-landsgenre? Karin Tidbeck refererade från sitt besök i Kina, där författare inte kunde förstå hur vi svenska, som lever i ett "My Little Pony"-land, skulle vilja skriva dystopier. I Kina vill ingen läsa dystopier och det är också svårt för författare att skriva dem eftersom de redan bor i en sådan värld. John-Henri Holmberg berättade då också om hur Sovjetunionen på 1930-talet upprättat explicita regler för science fiction (liksom för annan litteratur); sådant som att den måste utspela sig inom 50 år, inom Sovjetunionens gränser, och att alla problem självklart måste lösas av kommunismen. I strikta religiöst styrda samhällen kan det också ses som hädelse att försöka beskriva framtiden.
Miljökatastrofer borde väl vara ett bra tema för dystopier? Men de utspelar sig under längre tidsrymder vilket gör det svårt att skapa explicit dramatik. De kräver en stor mängd inläsning av fackkunskaper för att kunna beskriva katastrofen, och ännu mer för att kunna beskriva en lösning.
Det kommer alltid att finnas möjligheter att skriva dystopier för vi kommer aldrig att komma till ett läge där alla är nöjda med samhällets tillstånd.
Lord Dunsany och Älvkungens dotter
Peter Nilsson, som översatt boken The King of Elfland's Daughter till svenska, berättade utförligt om dess författare Lord Dunsany, hans många verk och mer specifikt Älvkungens dotter, skriven 1924. Där har han gjort om myten om Älvkungen, som bland annat Goethe skrivit om, och på ett framsynt sätt beskrivit inte bara hur en mänsklig prins finner och gifter sig med Älvkungens dotter, utan ännu mer om vilka problem de två har med att förstå varandra.
Världsbygget hänger inte helt samman och detaljer kan motsäga varandra, men det är inte den sortens bok som man kräver det av. Jag har börjat läsa boken på engelska och är fascinerad av det lyriska språket och hur historien ständigt får stanna upp och veckla ut sig åt ett annat håll för att beskriva en intressant bihistoria. Peter Nilsson rekommenderar att man har tålamod och läser ut boken! Det händer mycket på de första sidorna, sedan planar berättelsen ut, men det lönar sig att läsa till slutet.
Peter Nilsson säger att Lord Dunsanys sjuhundra noveller och sextiotal romaner är av ojämn kvalitet, men lockade oss åhörare ändå att läsa vidare, till exempel boken The Gods of Pegana. Där sker ett världsbygge i form av en ursprungsberättelse, hymner och liknande religiösa skrifter. Av det vi fick uppläst för oss låter det mycket fantasifullt och vackert.
Jo Walton's Guest of Honour Speech
Den vältaliga Jo Walton hade redan skrivit ett tal för när hon var hedersgäst vid WisCon tidigare i år. Det var tjugo minuter långt, men med utvikningar och svar på frågor kunde hon med lätthet fylla hela den vikta timmen. Hon berättade mycket om hur hon finner/uppfinner huvudpersonerna till sina böcker: de promenerar in i hennes huvud så gott som färdiga. De kan också leva kvar där i flera år efteråt och envist pocka på att få vara med och ta huvudroller i nya böcker hon planerar. Om sedan Jo Walton i sitt vanliga liv behöver göra något hon inte tycker är roligt, till exempel tvätta, kan hon ta fram en rollfigur som tycker det är fantastiskt att kunna tvätta i maskin och slippa klappa kläderna mot stenar i forsen.
Men, sade hon, om man inte är bra på att skriva fullödiga karaktärer skall man inte göra det i onödan. Bakgrundshistorier om olyckliga barndomar och liknande kan tynga ned en berättelse om de är omotiverade. Något att tänka på när man läser är också att alla är opålitliga berättare (unreliable narrator). Inte nödvändigtvis för att man ljuger, utan för att man alltid missar några detaljer.
Jag tyckte Jo Walton sade att hennes tal fanns på nätet, men jag har inte hittat det än. Hittar jag det lägger jag en länk här. Tips mottages också tacksamt!
Vidare:
Fredag
Lördag del 1
Lördag del 3
Söndag
Vidare under lördagen hölls en intressant diskussion om moderna dystopier, med Kalle Dixelius, Boel Bermann, Kalle Dixelius, Karin Tidbeck och den kunnige John-Henri Holmberg. En inledande definition var på sin plats: en dystopi är inte detsamma som en postapokalyptisk berättelse. Den kan utspela sig i en postapokalyptisk värld, men i så fall bör den vara någorlunda återuppbyggd och ha en (problematisk) samhällsvision.
Formen av dystopi har varierat genom tiderna och till stor del avspeglat den tidens skräck. John-Henri Holmberg påpekade att nuförtiden skrivs dystopier sällan av etablerade sf-författare, utan oftare av författare av ungdomsböcker och författare från de större litterära strömningarn utanför fantastik-genren, som kanske tröttnat på att skriva om olycklig kärlek och familjeliv. För dem kan dystopin vara ett sätt att pröva på science fiction utan att behöva sätta sig in i hela genren.
Är utopier en i-landsgenre? Karin Tidbeck refererade från sitt besök i Kina, där författare inte kunde förstå hur vi svenska, som lever i ett "My Little Pony"-land, skulle vilja skriva dystopier. I Kina vill ingen läsa dystopier och det är också svårt för författare att skriva dem eftersom de redan bor i en sådan värld. John-Henri Holmberg berättade då också om hur Sovjetunionen på 1930-talet upprättat explicita regler för science fiction (liksom för annan litteratur); sådant som att den måste utspela sig inom 50 år, inom Sovjetunionens gränser, och att alla problem självklart måste lösas av kommunismen. I strikta religiöst styrda samhällen kan det också ses som hädelse att försöka beskriva framtiden.
Miljökatastrofer borde väl vara ett bra tema för dystopier? Men de utspelar sig under längre tidsrymder vilket gör det svårt att skapa explicit dramatik. De kräver en stor mängd inläsning av fackkunskaper för att kunna beskriva katastrofen, och ännu mer för att kunna beskriva en lösning.
Det kommer alltid att finnas möjligheter att skriva dystopier för vi kommer aldrig att komma till ett läge där alla är nöjda med samhällets tillstånd.
Lord Dunsany och Älvkungens dotter
Peter Nilsson, som översatt boken The King of Elfland's Daughter till svenska, berättade utförligt om dess författare Lord Dunsany, hans många verk och mer specifikt Älvkungens dotter, skriven 1924. Där har han gjort om myten om Älvkungen, som bland annat Goethe skrivit om, och på ett framsynt sätt beskrivit inte bara hur en mänsklig prins finner och gifter sig med Älvkungens dotter, utan ännu mer om vilka problem de två har med att förstå varandra.
Världsbygget hänger inte helt samman och detaljer kan motsäga varandra, men det är inte den sortens bok som man kräver det av. Jag har börjat läsa boken på engelska och är fascinerad av det lyriska språket och hur historien ständigt får stanna upp och veckla ut sig åt ett annat håll för att beskriva en intressant bihistoria. Peter Nilsson rekommenderar att man har tålamod och läser ut boken! Det händer mycket på de första sidorna, sedan planar berättelsen ut, men det lönar sig att läsa till slutet.
Peter Nilsson säger att Lord Dunsanys sjuhundra noveller och sextiotal romaner är av ojämn kvalitet, men lockade oss åhörare ändå att läsa vidare, till exempel boken The Gods of Pegana. Där sker ett världsbygge i form av en ursprungsberättelse, hymner och liknande religiösa skrifter. Av det vi fick uppläst för oss låter det mycket fantasifullt och vackert.
Jo Walton's Guest of Honour Speech
Den vältaliga Jo Walton hade redan skrivit ett tal för när hon var hedersgäst vid WisCon tidigare i år. Det var tjugo minuter långt, men med utvikningar och svar på frågor kunde hon med lätthet fylla hela den vikta timmen. Hon berättade mycket om hur hon finner/uppfinner huvudpersonerna till sina böcker: de promenerar in i hennes huvud så gott som färdiga. De kan också leva kvar där i flera år efteråt och envist pocka på att få vara med och ta huvudroller i nya böcker hon planerar. Om sedan Jo Walton i sitt vanliga liv behöver göra något hon inte tycker är roligt, till exempel tvätta, kan hon ta fram en rollfigur som tycker det är fantastiskt att kunna tvätta i maskin och slippa klappa kläderna mot stenar i forsen.
Men, sade hon, om man inte är bra på att skriva fullödiga karaktärer skall man inte göra det i onödan. Bakgrundshistorier om olyckliga barndomar och liknande kan tynga ned en berättelse om de är omotiverade. Något att tänka på när man läser är också att alla är opålitliga berättare (unreliable narrator). Inte nödvändigtvis för att man ljuger, utan för att man alltid missar några detaljer.
Jag tyckte Jo Walton sade att hennes tal fanns på nätet, men jag har inte hittat det än. Hittar jag det lägger jag en länk här. Tips mottages också tacksamt!
Vidare:
Fredag
Lördag del 1
Lördag del 3
Söndag
5 kommentarer:
Kul att läsa en blogg om sin egen insats. Det verkar som om jag fick fram det jag ville, kan jag konstatera. Har du läst översättningen än? Synpunkter?
Peter Nilsson
Hej och tack för din kommentar, och förstås för ditt arbete med översättningen! När min pojkvän såg programpunkten någon vecka innan Fantastika plockade han fram boken på engelska ur sin bokhylla, så det är den har jag läst i sporadiskt sedan dess. När jag väl kommit igenom den och recenserar den här hoppas jag att det ger uppmärksamhet även åt din översättning! Lycka till med spridningen!
Tackar så mycket, Jenny ;)
Hej. Nu har jag även publicerat en översättning av en av lord Dunsanys bästa noveller. Svensk titel "Fästningen som var ointaglig utom för Sacnoth". Den finns som e-bok. Jag tänkte att du kanske är intesserad?
http://www.nilsson-fantastik.se/sacnoth
Det var roligt att höra! Jag har tänkt mycket på boken sedan jag läste den, och vill ju gärna läsa mer av Lord Dunsany. Tack för ditt hängivna arbete med hans verk!
Skicka en kommentar