Höstens första kammarmusikkonsert med musiker ur Kungliga Filharmonikerna var en enastående fullträff! Ett varierat, rikt program framfördes med stor skicklighet och närvaro av ett tilltagande antal musiker och avslutades med välförtjänta bravorop från publiken.
Först ut var den intressanta Duo för violin och cello av Erwin Schulhoff, som jag har lyssnat på om och om igen den senaste tiden, för vilken Joakim Svenheden och Johannes Rostamo (violin resp. cello) tog plats på scenen. Speciellt den andra satsen har en fantastisk framåtrörelse, men hela verket växlar fint mellan att utforska instrumentens hela register och att låta dem samspela nästan med en röst.
Till det andra stycket, Beethovens Stråktrio i c-moll, anslöt Pascal Siffert viola. Eftermiddagens äldsta verk lät inte alls omodern i sällskapet, utan framåtsynt och briljant. Speciellt i violinstämman krävs en virtuositet som dock inte är skrytsam utan snarare tillbakalutat självsäker, och de tre musikerna klarade galant att balansera precision med känsla.
Till sist framfördes Gabriel Faurés Pianokvartett nr 1 med Per Lundberg vid flygeln. Än en gång kändes en energi och framåtanda som tycktes strömma från tiden för verkets komponerande, men nu tillsammans med en känsla av att den nya tiden är här NU, vi kan göra (komponera) vad vi vill och framtiden ligger öppen. Från dansant över härligt lekfull, sedan mer förstämd men till sist till en triumferande final var vi lyssnare lika engagerade som kvartetten på scenen. Detta var en sällsynt lyckad konsert!
Först ut var den intressanta Duo för violin och cello av Erwin Schulhoff, som jag har lyssnat på om och om igen den senaste tiden, för vilken Joakim Svenheden och Johannes Rostamo (violin resp. cello) tog plats på scenen. Speciellt den andra satsen har en fantastisk framåtrörelse, men hela verket växlar fint mellan att utforska instrumentens hela register och att låta dem samspela nästan med en röst.
Till det andra stycket, Beethovens Stråktrio i c-moll, anslöt Pascal Siffert viola. Eftermiddagens äldsta verk lät inte alls omodern i sällskapet, utan framåtsynt och briljant. Speciellt i violinstämman krävs en virtuositet som dock inte är skrytsam utan snarare tillbakalutat självsäker, och de tre musikerna klarade galant att balansera precision med känsla.
Till sist framfördes Gabriel Faurés Pianokvartett nr 1 med Per Lundberg vid flygeln. Än en gång kändes en energi och framåtanda som tycktes strömma från tiden för verkets komponerande, men nu tillsammans med en känsla av att den nya tiden är här NU, vi kan göra (komponera) vad vi vill och framtiden ligger öppen. Från dansant över härligt lekfull, sedan mer förstämd men till sist till en triumferande final var vi lyssnare lika engagerade som kvartetten på scenen. Detta var en sällsynt lyckad konsert!
2 kommentarer:
När jag såg Fauré i rubriken trodde jag för ett ögonblick att vi åter varit på samma konsert. Men så var det inte. Jag var nämligen i söndags på Berwaldhallen och hörde ett program med enbart Faurés musik inklusive Requiet. En för mig ny fantastisk baryton var Luthando Qave. Sanslöst bra röst!
Vilket sammanträffande! Jag hade missat den konserten, men Faurés Requiem är något av det vackraste som finns. Då måste du också haft en fantastisk konsertupplevelse!
Skicka en kommentar