Science fiction and fantasy - two sides of the same coin?
Söndagen, sista dagen a Swecon, inledde jag på en diskussion mellan några av konventets hedersgäster: Jo Walton, Lavie Tidhar och Michael Cobley, under ledning av Johan Anglemark. De har alla skrivit böcker inom båda genrerna, och vi är därtill många läsare som älskar båda. Vad går det att säga om det? Jo Walton tycker att "the fantastic", dvs en mängd innehållande båda, är bra. Det vore svårt att skilja dem åt av flera skäl, och ibland faller en bok inte entydigt på ena eller andra sidan.
Ian McDonald har skapat en lathund för att bestämma vilken genre en bok tillhör:
Fantasy kan snabbt definieras som en genre innehållande minst något övernaturligt element. Jo Walton utvecklade den definitionen: "Fantasy is where you can make fantastic declarations: 'Inn-keeper! I'm on a quest!'" Berättelserna har ofta innehållit absolut goda hjältar som kämpar mot absolut ondska, vilket haft sin dragningskraft. Men vid det här laget är hon trött på varianter av Sagan om ringen. Tvetydighet är mer intressant. Och fantasy är stort nog att "hold things at the edges".
Jo Walton berättade om en recension av Stranger Things Happen, en genialisk och psykologiskt ingående bok av förra årets hedersgäst Kelly Link. Den försökte förklara alla övernaturliga inslag som metaforer, men lyckades inte placera zombierna. Det påminde Lavie Tidhar om när en SF-bok vann ett israeliskt litterärt pris, och en recension av boken helt och hållet ignorerade berättelsens inslag av spöken och alternativ historia.
Michael Cobley påpekade att man av science fiction i högre grad än fantasy kräver en trovärdig förklaring, att allt hänger samman. Vi är nog många med Jo Walton som sedan barnsben har läst SF-böcker som börjat svårbegripligt, med hoppet om att det skall hänga ihop på slutet. Det tror jag har varit nyttiga tankeövningar för oss alla.
Politics in sf?
Till nästa paneldebatt jag bevistade var John-Henri Holmberg, Lavie Tidhar, Jerry Määttä och Michael Cobley samlade. Cobley inledde med att säga att han inte tycker att prosa är rätt form för en diskussion, i så fall behöver kritiken formas av bakgrunden till huvudhistorian, och jag är böjd hålla med. John-Henri Holmberg berättade om hur många SF-författare placerat sina berättelser i politiskt olika samhällen: kommunism, anarkism, libertarianism och även feminism har prövats i bokform.
Sedan tog diskussionen en intressant vända mot religion. SF beskriver ofta religion oförstående, som irrationellt nonsens (eller exotiskt och farligt, vill jag lägga till). Det kan tyckas konstigt i en genre som bygger på ett "sense of wonder". Lavie Tidhar undrade vad det är för skillnad mellan "yearning for transcendence" och "yearning for God" och meningen med universum. Men Michael Cobley ser hellre Mandelbrotfraktaler och John-Henri Holmberg tycker att människan skall bli gudalik i sitt kunnande genom vetenskapliga framsteg, inte genom tro.
Tips på svenskspråkig sf och fantasy
Panelen kunde inte peka ut några trender inom svensk fantastik, eftersom det finns så få författare. I så fall skulle det vara fantasy för ungdomar i en känd miljö med några övernaturliga detaljer. Det är svårt att skriva om rymdskepp i Sverige, vi har ju inga i verkligheten!
Det kommer ut en del egenutgivna böcker skrivna av eldsjälar. Annars nämnde panelen några förlag med intressant utgivning: Undrantid, Mörkerdotter, Man av Skugga.
Lovecraft på nya sätt
I panelen som diskuterade Lovecraft satt två som fått kontakt med hans värld via rollspel: författaren Anders Fager och Gustav Tegby, som iscensatt Necronomicon på Dramaten. Att Lovecraft fortfarande inspirerar och refereras i moderna verk beror på att hans verk inte är copyrightskyddade, slår Fager fast, men också på att de redan från början är skrivna så att de inbjuder andra att använda sig av motiven och monstren. Hans världsbygge är det första som inte bygger på folktro, säger Gustav Tegby. Jag har ännu inte läst något av Anders Fager, men det låter klokt av honom att bara använda element från Lovecraft som detaljer i berättelserna, inte som bärande väggar utan som referenser som de redan insatta får extra kittlingar av.
Litteraturvetaren Hanna Hård påpekar att Lovecrafts karaktärer är platta (generiska män och besatta kvinnor), men att det kanske är nödvändigt för att själva historierna skall få spela huvudrollen. Varför är Lovecraft läskig? Inte på grund av själva berättelserna utan för den känsla de förmedlar av människans litenhet i en likgiltig värld.
What sf is written outside the English-speaking world?
Rolf Andersen, Lavie Tidhar, Tanya Tynjälä, Thomas Recktenwald och Karin Tidbeck diskuterade science fiction från hela världen. Recensenter lägger i de fallen ofta mer tid på var författaren kommer ifrån än på berättelsen.
Rechtenwald berättade att i (Väst)Tyskland sålde amerikanska författare bättre än inhemska, och de amerikaner som hade tyskt klingande namn sålde sämre än de mer engelskklingande! Nu finns ett antal inhemska SF-författare men få som kan leva på sitt skrivande.
Att någon utomstående skriver en SF- eller fantasyroman med inslag av din kultur kan vara bra; någon som ser på det välkända med nya ögon. Det är ju känt och välkommet för oss hängivna fantastik-läsare.
Tyvärr känner man ju oftast bara till den icke-engelska SF som valts ut av stora förlag och översatts till engelska. Med internet kortas de vägarna av, och man ser också hur det skrivs mer runt om i världen: i Kina, Filippinerna, Ryssland, Japan och Sydamerika. Bra!
Detta avslutade mina tre intensiva och inspirerande (halv)dagar på Fantastika 2013. Tack till arrangörer och alla medverkande för ett bra konvent!
Vidare:Söndagen, sista dagen a Swecon, inledde jag på en diskussion mellan några av konventets hedersgäster: Jo Walton, Lavie Tidhar och Michael Cobley, under ledning av Johan Anglemark. De har alla skrivit böcker inom båda genrerna, och vi är därtill många läsare som älskar båda. Vad går det att säga om det? Jo Walton tycker att "the fantastic", dvs en mängd innehållande båda, är bra. Det vore svårt att skilja dem åt av flera skäl, och ibland faller en bok inte entydigt på ena eller andra sidan.
Ian McDonald har skapat en lathund för att bestämma vilken genre en bok tillhör:
Is there a spaceship in it? Science fiction.När en förvirrad läsare kom till honom med en bok med både rymdskepp och den Heliga Graal blev det inte lika lätt, men en Helig Graal övertrumfar ett rymdskepp.
Is the Holy Grail in it? Fantasy.
Fantasy kan snabbt definieras som en genre innehållande minst något övernaturligt element. Jo Walton utvecklade den definitionen: "Fantasy is where you can make fantastic declarations: 'Inn-keeper! I'm on a quest!'" Berättelserna har ofta innehållit absolut goda hjältar som kämpar mot absolut ondska, vilket haft sin dragningskraft. Men vid det här laget är hon trött på varianter av Sagan om ringen. Tvetydighet är mer intressant. Och fantasy är stort nog att "hold things at the edges".
Jo Walton berättade om en recension av Stranger Things Happen, en genialisk och psykologiskt ingående bok av förra årets hedersgäst Kelly Link. Den försökte förklara alla övernaturliga inslag som metaforer, men lyckades inte placera zombierna. Det påminde Lavie Tidhar om när en SF-bok vann ett israeliskt litterärt pris, och en recension av boken helt och hållet ignorerade berättelsens inslag av spöken och alternativ historia.
Michael Cobley påpekade att man av science fiction i högre grad än fantasy kräver en trovärdig förklaring, att allt hänger samman. Vi är nog många med Jo Walton som sedan barnsben har läst SF-böcker som börjat svårbegripligt, med hoppet om att det skall hänga ihop på slutet. Det tror jag har varit nyttiga tankeövningar för oss alla.
Politics in sf?
Till nästa paneldebatt jag bevistade var John-Henri Holmberg, Lavie Tidhar, Jerry Määttä och Michael Cobley samlade. Cobley inledde med att säga att han inte tycker att prosa är rätt form för en diskussion, i så fall behöver kritiken formas av bakgrunden till huvudhistorian, och jag är böjd hålla med. John-Henri Holmberg berättade om hur många SF-författare placerat sina berättelser i politiskt olika samhällen: kommunism, anarkism, libertarianism och även feminism har prövats i bokform.
Sedan tog diskussionen en intressant vända mot religion. SF beskriver ofta religion oförstående, som irrationellt nonsens (eller exotiskt och farligt, vill jag lägga till). Det kan tyckas konstigt i en genre som bygger på ett "sense of wonder". Lavie Tidhar undrade vad det är för skillnad mellan "yearning for transcendence" och "yearning for God" och meningen med universum. Men Michael Cobley ser hellre Mandelbrotfraktaler och John-Henri Holmberg tycker att människan skall bli gudalik i sitt kunnande genom vetenskapliga framsteg, inte genom tro.
Tips på svenskspråkig sf och fantasy
Panelen kunde inte peka ut några trender inom svensk fantastik, eftersom det finns så få författare. I så fall skulle det vara fantasy för ungdomar i en känd miljö med några övernaturliga detaljer. Det är svårt att skriva om rymdskepp i Sverige, vi har ju inga i verkligheten!
Det kommer ut en del egenutgivna böcker skrivna av eldsjälar. Annars nämnde panelen några förlag med intressant utgivning: Undrantid, Mörkerdotter, Man av Skugga.
Lovecraft på nya sätt
I panelen som diskuterade Lovecraft satt två som fått kontakt med hans värld via rollspel: författaren Anders Fager och Gustav Tegby, som iscensatt Necronomicon på Dramaten. Att Lovecraft fortfarande inspirerar och refereras i moderna verk beror på att hans verk inte är copyrightskyddade, slår Fager fast, men också på att de redan från början är skrivna så att de inbjuder andra att använda sig av motiven och monstren. Hans världsbygge är det första som inte bygger på folktro, säger Gustav Tegby. Jag har ännu inte läst något av Anders Fager, men det låter klokt av honom att bara använda element från Lovecraft som detaljer i berättelserna, inte som bärande väggar utan som referenser som de redan insatta får extra kittlingar av.
Litteraturvetaren Hanna Hård påpekar att Lovecrafts karaktärer är platta (generiska män och besatta kvinnor), men att det kanske är nödvändigt för att själva historierna skall få spela huvudrollen. Varför är Lovecraft läskig? Inte på grund av själva berättelserna utan för den känsla de förmedlar av människans litenhet i en likgiltig värld.
What sf is written outside the English-speaking world?
Rolf Andersen, Lavie Tidhar, Tanya Tynjälä, Thomas Recktenwald och Karin Tidbeck diskuterade science fiction från hela världen. Recensenter lägger i de fallen ofta mer tid på var författaren kommer ifrån än på berättelsen.
Rechtenwald berättade att i (Väst)Tyskland sålde amerikanska författare bättre än inhemska, och de amerikaner som hade tyskt klingande namn sålde sämre än de mer engelskklingande! Nu finns ett antal inhemska SF-författare men få som kan leva på sitt skrivande.
Att någon utomstående skriver en SF- eller fantasyroman med inslag av din kultur kan vara bra; någon som ser på det välkända med nya ögon. Det är ju känt och välkommet för oss hängivna fantastik-läsare.
Tyvärr känner man ju oftast bara till den icke-engelska SF som valts ut av stora förlag och översatts till engelska. Med internet kortas de vägarna av, och man ser också hur det skrivs mer runt om i världen: i Kina, Filippinerna, Ryssland, Japan och Sydamerika. Bra!
Detta avslutade mina tre intensiva och inspirerande (halv)dagar på Fantastika 2013. Tack till arrangörer och alla medverkande för ett bra konvent!
Fredag
Lördag del 1
Lördag del 2
Lördag del 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar