Worldbuilding
Till andra dagen av Swecon kom jag (nästan) i tid till diskussionen om Worldbuilding där Michael Cobley, John Meaney och Jo Walton berättade om hur de bygger världarna för sina berättelser. Hur undviker man tråkiga infodumps? Jo Walton sade att om man använder knepet att låta sin huvudperson läsa ett informationsmaterial, så kan hen få klaga på att materialet är tråkigt eller något liknande, så blir det en del av berättelsen.
Hur gör man research? Det går inte att säga att man slipper research bara för att man skriver om påhittade världar vi inte har fakta om; istället måste man ju tänka ut om man i den världen använder telefoner eller om man meddelar sig med varandra på annat sätt - de perifera detaljerna som författaren kanske egentligen tycker är ointressanta. Jo Walton sade att inför de böcker hon har skrivit visar det sig i efterhand att de böcker hon läst de tio åren innan varit en indirekt research. Farthing, en alternativ historieskrivning om Storbritannien som slutit fred med Hitler, skrev hon utan research. När hon ville kolla fakta efter att boken var klar, fann hon att mycket av det hon tänkt ut hade grund i vad som verkligen hänt. Vidare research inför nästa bok i Small Change-serien fick henne att inse att hon behövde skriva två böcker till, inte en.
På liknande sätt skrev John Meaney våghalsigt den första boken i sitt rymdepos med grund i den nordiska gudasagan utan att ha gjort den research han visste att han borde göra inför de nästa två böckerna. Michael Cobley blev så fascinerad av de teorier om lager av "gamla" hyperspace (inspirerad av David Brins Uplift - jag visste det!) som han utvecklade i Humanity's Fire-serien, att han bestämde sig för att stanna i den världen och skriva en bok till efter att trilogin var avslutad. Han har tänkt ut så mycket bakgrundsmaterial att han kommer att skriva ännu fler böcker i den världen.
Jo walton å sin sida vill inte lämna världen hon har skapat medan hon håller på och skriver, men när boken är klar vill hon oftast hellre börja skapa en ny. John Meaney har skrivit en andra bok i en serie som slutar med en massiv cliffhanger, och han får mail varje vecka av läsare som mer eller mindre upprört vill att han skall fortsätta och skriva vad som hände sedan!
Intervju med Lavie Tidhar
Lavie Tidhar växte upp på en kibbutz i Israel. I biblioteket fanns böcker, även science fiction, översatta från flera europeiska språk, samt även dålig israelisk pulp fiction. Som barn såg han inte sin egen framtid i de SF-böcker han läste, ingen att identifiera sig med, förrän han läste om en kibbutz på Mars i en bok av Philip K Dick.
Eftersom han kommer från ett icke-engelsktalande språkområde vill Lavie Tidhar gärna lyfta fram litteratur från delar av världen som inte är engelskspråkiga. Därför startade han en blogg med World SF och började ge ut antologier med SF-berättelser översatta till engelska från andra språk. Till första boken var det svårt att hitta författare, men det gick lättare med varje bok.
Att etablerade västerländska författare skriver historier som utspelar sig i andar länder är inte fel, men det är synd när det som blir läst är en bok om Indien av en engelsk författare, istället för en bok om Indien av en inhemsk författare. På samma sätt vill han nu vända sig till sin egen kultur och tradition för inspiration. Men när han nuförtiden föreslår för israeliska fantastik-författare att skriva om Haifa som har en lång och varierad historia slår de ifrån sig till förmån för traditionell SF i västerländsk stil.
Ibland uppstår dock problemet att kunskap om seder som är självklart i en kultur måste förklaras när de berättas utanför den kulturen. Och vice versa kan långa förklaringar för en utomstående publik behöva skalas bort när stycket skall publiceras för dem som redan vet det som förklaras.
Just nu skriver Lavie Tidhar en bok om Hitler - han skriver så snabbt han kan, mellan 00 och 03, för att slippa vara inuti hans huvud så länge. Tillsammans med en serietecknare skrev han nyligen en seriebok och ett screenplay om Irene Adler, kvinnan som överlistade Sherlock Holmes, eftersom han blev så irriterad över hur slarvigt och illa hon behandlades i såväl de stora Hollywoodfilmerna som i BBC-serien om Sherlock Holmes de senaste åren. Det låter intressant! Lika intressant verkar hans nya bok, The Violent Century, som handlar om något han egentligen inte tycker om, superhjältar. Men av just den anledningen kan han nog göra något lika intressant av dem som han i An Occupation of Angels gjorde av änglar, väsen som inte alls fanns representerade när han växte upp.
How do you make a plot?
Nästan samma personer som talat om Worldbuilding fick senare under dagen berätta om hur de skapar intriger till sina böcker - Jo Walton, Michael Cobley och Hannele Mikaela Taivassalo. Jag blir inte förvånad över att höra att Michael Cobley strukturerar sina böcker (hela trilogin om nödvändigt); det märks i hur han skriver att det är de stora linjerna som intresserar honom mer än karaktärerna och scenerna. Men till och med han kunde tappa intresset en gång när han planerat så mycket att det kändes som att han redan skrivit hela historien.
Å andra sidan är det intressant att höra hur löst planerat Jo Waltons böcker skrivs fram. Hon skapar främst personligheter, sätter dem i olika situationer och låter dem reagera på vad som händer. "Plot is what stops everything from happening at the same time." Hon brukar tänka ut vad som är nästa intressanta händelse, och sedan hur hon skall få det att hända. Halvvägs genom boken börjar hon fundera på hur boken skall sluta och hur hon skall komma dit. Till exempel var det vid den punkten i Farthing som hon insåg att den inte skulle få ett konventionellt slut, och då blev hon ivrig att skriva vidare. Men hon har en övergripande vision, så det händer inte att en bok blir helt annorlunda än vad hon tänkt från början.
Om man tar en situation, som kan vara hur bra som helst, kan man tänka sig: "Who hates this? Who does this hurt?" Jo Walton säger: "Things happen in cracks. Two things coming together." Bokens personer måste bry sig om vad som händer, och läsaren måste bry sig om personerna. "And the evil characters", flikar Hannele Mikaela Taivassalo in. Hon vill också bevara spänning i historien, att läsaren inte skall veta vad som händer på nästa sida. Vad skall man då inte berätta?
Det finns tre grundläggande intriger, säger Jo Walton: Hamlet, Belisarius och Stolthet och Fördom. (Anm: Antalet intriger och vilka de är varierar med vem man frågar!) Stjäl en intrig och använd den, t.ex. Guldlock. Börja nära ursprungshistorien och gör sedan andra saker.
Vad Jo Walton säger om avslutningen på en berättelse får såväl publik som panel att tänka till och nicka: "the end of a story has to be strong enough to hold the world built". Om man har skrivit en novell är det OK att låta den sluta med en twist eller en komisk vändning. Men om man har byggt upp en hel värld med karaktärer och livsöden som läsaren engagerat sig i, kan hen känna sig lurad om ett helt romanbygge slutar med att invalidera allt som hänt innan. Mycket tänkvärt.
Vidare:
Fredag
Lördag del 2
Lördag del 3
Söndag
Till andra dagen av Swecon kom jag (nästan) i tid till diskussionen om Worldbuilding där Michael Cobley, John Meaney och Jo Walton berättade om hur de bygger världarna för sina berättelser. Hur undviker man tråkiga infodumps? Jo Walton sade att om man använder knepet att låta sin huvudperson läsa ett informationsmaterial, så kan hen få klaga på att materialet är tråkigt eller något liknande, så blir det en del av berättelsen.
Hur gör man research? Det går inte att säga att man slipper research bara för att man skriver om påhittade världar vi inte har fakta om; istället måste man ju tänka ut om man i den världen använder telefoner eller om man meddelar sig med varandra på annat sätt - de perifera detaljerna som författaren kanske egentligen tycker är ointressanta. Jo Walton sade att inför de böcker hon har skrivit visar det sig i efterhand att de böcker hon läst de tio åren innan varit en indirekt research. Farthing, en alternativ historieskrivning om Storbritannien som slutit fred med Hitler, skrev hon utan research. När hon ville kolla fakta efter att boken var klar, fann hon att mycket av det hon tänkt ut hade grund i vad som verkligen hänt. Vidare research inför nästa bok i Small Change-serien fick henne att inse att hon behövde skriva två böcker till, inte en.
På liknande sätt skrev John Meaney våghalsigt den första boken i sitt rymdepos med grund i den nordiska gudasagan utan att ha gjort den research han visste att han borde göra inför de nästa två böckerna. Michael Cobley blev så fascinerad av de teorier om lager av "gamla" hyperspace (inspirerad av David Brins Uplift - jag visste det!) som han utvecklade i Humanity's Fire-serien, att han bestämde sig för att stanna i den världen och skriva en bok till efter att trilogin var avslutad. Han har tänkt ut så mycket bakgrundsmaterial att han kommer att skriva ännu fler böcker i den världen.
Jo walton å sin sida vill inte lämna världen hon har skapat medan hon håller på och skriver, men när boken är klar vill hon oftast hellre börja skapa en ny. John Meaney har skrivit en andra bok i en serie som slutar med en massiv cliffhanger, och han får mail varje vecka av läsare som mer eller mindre upprört vill att han skall fortsätta och skriva vad som hände sedan!
Intervju med Lavie Tidhar
Lavie Tidhar växte upp på en kibbutz i Israel. I biblioteket fanns böcker, även science fiction, översatta från flera europeiska språk, samt även dålig israelisk pulp fiction. Som barn såg han inte sin egen framtid i de SF-böcker han läste, ingen att identifiera sig med, förrän han läste om en kibbutz på Mars i en bok av Philip K Dick.
Eftersom han kommer från ett icke-engelsktalande språkområde vill Lavie Tidhar gärna lyfta fram litteratur från delar av världen som inte är engelskspråkiga. Därför startade han en blogg med World SF och började ge ut antologier med SF-berättelser översatta till engelska från andra språk. Till första boken var det svårt att hitta författare, men det gick lättare med varje bok.
Att etablerade västerländska författare skriver historier som utspelar sig i andar länder är inte fel, men det är synd när det som blir läst är en bok om Indien av en engelsk författare, istället för en bok om Indien av en inhemsk författare. På samma sätt vill han nu vända sig till sin egen kultur och tradition för inspiration. Men när han nuförtiden föreslår för israeliska fantastik-författare att skriva om Haifa som har en lång och varierad historia slår de ifrån sig till förmån för traditionell SF i västerländsk stil.
Ibland uppstår dock problemet att kunskap om seder som är självklart i en kultur måste förklaras när de berättas utanför den kulturen. Och vice versa kan långa förklaringar för en utomstående publik behöva skalas bort när stycket skall publiceras för dem som redan vet det som förklaras.
Just nu skriver Lavie Tidhar en bok om Hitler - han skriver så snabbt han kan, mellan 00 och 03, för att slippa vara inuti hans huvud så länge. Tillsammans med en serietecknare skrev han nyligen en seriebok och ett screenplay om Irene Adler, kvinnan som överlistade Sherlock Holmes, eftersom han blev så irriterad över hur slarvigt och illa hon behandlades i såväl de stora Hollywoodfilmerna som i BBC-serien om Sherlock Holmes de senaste åren. Det låter intressant! Lika intressant verkar hans nya bok, The Violent Century, som handlar om något han egentligen inte tycker om, superhjältar. Men av just den anledningen kan han nog göra något lika intressant av dem som han i An Occupation of Angels gjorde av änglar, väsen som inte alls fanns representerade när han växte upp.
How do you make a plot?
Nästan samma personer som talat om Worldbuilding fick senare under dagen berätta om hur de skapar intriger till sina böcker - Jo Walton, Michael Cobley och Hannele Mikaela Taivassalo. Jag blir inte förvånad över att höra att Michael Cobley strukturerar sina böcker (hela trilogin om nödvändigt); det märks i hur han skriver att det är de stora linjerna som intresserar honom mer än karaktärerna och scenerna. Men till och med han kunde tappa intresset en gång när han planerat så mycket att det kändes som att han redan skrivit hela historien.
Å andra sidan är det intressant att höra hur löst planerat Jo Waltons böcker skrivs fram. Hon skapar främst personligheter, sätter dem i olika situationer och låter dem reagera på vad som händer. "Plot is what stops everything from happening at the same time." Hon brukar tänka ut vad som är nästa intressanta händelse, och sedan hur hon skall få det att hända. Halvvägs genom boken börjar hon fundera på hur boken skall sluta och hur hon skall komma dit. Till exempel var det vid den punkten i Farthing som hon insåg att den inte skulle få ett konventionellt slut, och då blev hon ivrig att skriva vidare. Men hon har en övergripande vision, så det händer inte att en bok blir helt annorlunda än vad hon tänkt från början.
Om man tar en situation, som kan vara hur bra som helst, kan man tänka sig: "Who hates this? Who does this hurt?" Jo Walton säger: "Things happen in cracks. Two things coming together." Bokens personer måste bry sig om vad som händer, och läsaren måste bry sig om personerna. "And the evil characters", flikar Hannele Mikaela Taivassalo in. Hon vill också bevara spänning i historien, att läsaren inte skall veta vad som händer på nästa sida. Vad skall man då inte berätta?
Det finns tre grundläggande intriger, säger Jo Walton: Hamlet, Belisarius och Stolthet och Fördom. (Anm: Antalet intriger och vilka de är varierar med vem man frågar!) Stjäl en intrig och använd den, t.ex. Guldlock. Börja nära ursprungshistorien och gör sedan andra saker.
Vad Jo Walton säger om avslutningen på en berättelse får såväl publik som panel att tänka till och nicka: "the end of a story has to be strong enough to hold the world built". Om man har skrivit en novell är det OK att låta den sluta med en twist eller en komisk vändning. Men om man har byggt upp en hel värld med karaktärer och livsöden som läsaren engagerat sig i, kan hen känna sig lurad om ett helt romanbygge slutar med att invalidera allt som hänt innan. Mycket tänkvärt.
Vidare:
Fredag
Lördag del 2
Lördag del 3
Söndag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar