De lätta jazztonerna, förtexternas välkända typsnitt och Cate Blanchetts svala uppenbarelse lurar bara sinnena i några ögonblick. Det här är ingen Woody Allen-film där personliga olyckor hanteras med lätt hand och utan för djupa skrubbsår. Historien om Jasmine French visar smärta, hos Jasmine och så många människor omkring henne.
Jasmine har förlorat den förmögenhet och den ställning hon hade i societeten. Kan man känna sympati för henne därför att hon inte längre kan shoppa Chanel-klänningar utan att titta på priset? För att hon måste bo hos i sin systers trånga lägenhet och börja leta efter sitt livs första jobb? Ja, det kan man, för chocken och omställningen kan inte vara lätt. Det blir besvärligare därför att Jasmine är avvisande mot sin omgivning och de som faktiskt försöker hjälpa henne. Men man ser att hon ligger på gränsen till vad hon själv förmår, och därför kan man inte förlora sympatin helt, ens när hon beter sig föraktfullt och förstör för andra.
Att den här balansgången lyckas är nästan helt och hållet Cate Blanchetts förtjänst. Hon ger Jasmine en aura av välbärgad lyxhustru utan att förfalla till en karikatyr av överklass. Hon vacklar också fram och tillbaka över gränsen till nervsammanbrott utan att bli en tygellös galning.
Livet hos systern Ginger är helt annorlunda än det vi får se i tillbakaglimtarna. Ändå är det mycket som går bra för Jasmine; hon får erbjudande om jobb och Gingers vänner är snälla mot henne, om än på ett alltför burdust sätt för hennes smak. Gingers värld blir också vänt upp-och-ned under systerns inflytande, men kanske går det att hitta ett tillfredsställande liv under helt nya former?
Jag tycker om att filmen inte målar i svart och vitt: ställer den känslomässigt bortkopplade överklassvärlden mot en fattig men lycklig arbetarklass. Både Ginger och Jasmine har nyanser av bra och dåligt i sina liv. Delvis tycker jag att berättelsen glider över hur mycket Jasmines eget beteende förstör både för sig själv och människorna som står henne närmast. Men jag är nöjd med att se hennes historia berättas utan att en dömande berättare hopar skuld på hennes smala axlar.
Hermia har också sett Blue Jasmine
Jasmine har förlorat den förmögenhet och den ställning hon hade i societeten. Kan man känna sympati för henne därför att hon inte längre kan shoppa Chanel-klänningar utan att titta på priset? För att hon måste bo hos i sin systers trånga lägenhet och börja leta efter sitt livs första jobb? Ja, det kan man, för chocken och omställningen kan inte vara lätt. Det blir besvärligare därför att Jasmine är avvisande mot sin omgivning och de som faktiskt försöker hjälpa henne. Men man ser att hon ligger på gränsen till vad hon själv förmår, och därför kan man inte förlora sympatin helt, ens när hon beter sig föraktfullt och förstör för andra.
Att den här balansgången lyckas är nästan helt och hållet Cate Blanchetts förtjänst. Hon ger Jasmine en aura av välbärgad lyxhustru utan att förfalla till en karikatyr av överklass. Hon vacklar också fram och tillbaka över gränsen till nervsammanbrott utan att bli en tygellös galning.
Livet hos systern Ginger är helt annorlunda än det vi får se i tillbakaglimtarna. Ändå är det mycket som går bra för Jasmine; hon får erbjudande om jobb och Gingers vänner är snälla mot henne, om än på ett alltför burdust sätt för hennes smak. Gingers värld blir också vänt upp-och-ned under systerns inflytande, men kanske går det att hitta ett tillfredsställande liv under helt nya former?
Jag tycker om att filmen inte målar i svart och vitt: ställer den känslomässigt bortkopplade överklassvärlden mot en fattig men lycklig arbetarklass. Både Ginger och Jasmine har nyanser av bra och dåligt i sina liv. Delvis tycker jag att berättelsen glider över hur mycket Jasmines eget beteende förstör både för sig själv och människorna som står henne närmast. Men jag är nöjd med att se hennes historia berättas utan att en dömande berättare hopar skuld på hennes smala axlar.
Hermia har också sett Blue Jasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar