fredag 30 augusti 2013

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Dramaten

Av Ann Heberleins självutlämnande bok med samma namn har blivit en monolog som är mycket mer än en talad berättels. Dramatisering, scenografi och inte minst Melinda Kinnamans ypperliga, tonsäkra skådespeleri hjälper till att illustrera det texten säger: ett ljuvligt slött insjunkande i det täta moln som en medicin skänker, mikrofonsladden tillfälligt ett rep att försöka hänga sig i, ljuset som slås av och på för att illustrera kasten i sinnesstämning.
 
Redan i sig själv är texten rik på bilder som säger mycket: stämningen i väntrummet till S:t Lars psykiatriska klinik, resonemanget kring hur Sylvia Plath planerade sitt självmord för att minimera faran för sina barn. Därtill filosofiska resonemang om ondskans natur, och djupt personliga och desperata resonemang med en frånvarande Gud.


Säkert är vi många i salongen som känner igen åtminstone delar av det som Ann på scenen genomgår, antingen genom personliga erfarenheter eller i kontakt med närstående. Det skulle vara möjligt att leva sig in i varje känslosprång och låta sig sköljas med av sina egna känslor. När jag ser teater eller film brukar jag inte spjärna emot utan låta mig svepas med när det är berättigat. Men i det här fallet, och det ser jag absolut inte som något negativt, är Anns berättelse så personlig och så precis att jag kan se den med neutral blick.

Därmed absolut inte sagt att den berättas utan inlevelse, tvärtom! Texten, dramatiseringen och framförandet visar varje nyans mellan kallt resonemang, manisk aktivitet, djupaste förtvivlan och ilska. Det är nog för att berättelsen och berättaren är så stark och självmedveten att hon varken begär medömkan eller sympati. Det är nog därför som hon desto bättre kan låta oss se och kanske förstå en bråkdel av vad hon gått igenom.

Länk till Dramatens sida om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Foto: Roger Stenberg

1 kommentar:

gangsteg sa...

Rätt länge sedan jag såg den men den finns kvar, berörde på något sätt. Ett ämne man behöver veta mer om, det ökar förståelsen och gör en till en bättre medmänniska.