Till den sista sommarkonserten 2013 hade man församlat den unge finske dirigenten Santtu-Matias Rouvali, blockflöjtisten Dan Laurin och ett fint och intressant program. Först fick vi Sibelius orkesterverk Okeaniderna; kristallklart men naturskönt, från de finaste nyanserna till stormande känslor.
Den nyblivne sjuttioåringen Daniel Börtz fanns på plats och kunde höra sitt verk En gycklares berättelse, konsert för blockflöjter och orkester, framföras och få tillbörliga applåder. Verket började med att orkesterns någorlunda disciplinerade formation upplöstes i vad som lät som ett desperat springande, inte flykt men ändå en stämning av olycka. Skulle blockflöjtsolisten, likt råttfångaren i Hameln, klara av att samla och leda dem? Ja, faktiskt, det kunde han. Och han i det här fallet var den begåvade solisten Dan Laurin, som trakterade tre blockflöjter av olika storlekar under konserten (och en fjärde under extranumret).
Även orkestern hade vackra partier under blockflöjtskonserten, men kunde inte matcha flöjten som tycktes agera ormtjusare mot några instrument i slagverkssektionen. Det var ett spännande verk att lyssna på!
Till publikens jubel gav oss Laurin ett extranummer från 1300-talet, där vi verkligen fick höra hans virtuositet. Från en skön inledning till en imponerande bordunton gled musiken över en glad dans som lockade och fascinerade över alla gångna sekler.
Efter paus fick vi Tjajkovskijs underbara femte symfoni. Rouvali lät den inledas och avslutas i ett litet långsamt tempo, vilket kunde ha gjort de berörda satserna mer magnifika, men i mina öron gjorde dem ostrukturerade. Att nyansen inte varierades mycket utan genomgående låg ganska högt gjorde också sitt till för att symfonin förlorade struktur. Jag tyckte ändå mycket om tredje satsen, Valse: Allegro Moderato, som fick lättare anslag och förstås blev mer dansant. Men symfonin är ju fantastisk, och Filharmonikerna kan ju näppeligen låta illa, så det blev ändå en fin musikstund.
Den nyblivne sjuttioåringen Daniel Börtz fanns på plats och kunde höra sitt verk En gycklares berättelse, konsert för blockflöjter och orkester, framföras och få tillbörliga applåder. Verket började med att orkesterns någorlunda disciplinerade formation upplöstes i vad som lät som ett desperat springande, inte flykt men ändå en stämning av olycka. Skulle blockflöjtsolisten, likt råttfångaren i Hameln, klara av att samla och leda dem? Ja, faktiskt, det kunde han. Och han i det här fallet var den begåvade solisten Dan Laurin, som trakterade tre blockflöjter av olika storlekar under konserten (och en fjärde under extranumret).
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Till publikens jubel gav oss Laurin ett extranummer från 1300-talet, där vi verkligen fick höra hans virtuositet. Från en skön inledning till en imponerande bordunton gled musiken över en glad dans som lockade och fascinerade över alla gångna sekler.
Efter paus fick vi Tjajkovskijs underbara femte symfoni. Rouvali lät den inledas och avslutas i ett litet långsamt tempo, vilket kunde ha gjort de berörda satserna mer magnifika, men i mina öron gjorde dem ostrukturerade. Att nyansen inte varierades mycket utan genomgående låg ganska högt gjorde också sitt till för att symfonin förlorade struktur. Jag tyckte ändå mycket om tredje satsen, Valse: Allegro Moderato, som fick lättare anslag och förstås blev mer dansant. Men symfonin är ju fantastisk, och Filharmonikerna kan ju näppeligen låta illa, så det blev ändå en fin musikstund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar