I elfte timmen ryckte Goran Kajfeš Subtropic Arkestra in som öppningsband på Stockholm Music and Arts första soliga dag år 2013. Det gjorde mig tredubbelt glad: för det första för att de är ett gäng begåvade musiker som spelar skön originell musik, för det andra för att det gav en återklang av klassiska jazzfestivaler på Skeppsholmen, och för det tredje för att det jag hört av Omar Souleyman låtit extremt tråkigt. Men det är förstås otroligt korkat att Souleyman hindras av att inte få utresetillstånd från Syrien.
Efter den fantastiska inledande konserten intas scenen av Mattias Alkbergs Begravning och musiker sminkade i vitt för att matcha sångarens morbida ansiktsmålning. Jag har svårt att höra ett enda ord av sångtexterna, men om de är i stil med det gråtmilda (medvetet?) förvirrade mellansnacket känns det inte som en förlust. Musiken är ändå väldigt bra med ett underliggande driv, tills volymen höjs och det börjar låta slamrigt.
Diamanda Galás har en större spännvidd än de flesta i såväl vokalomfång som genrer, men klarar sig utan att vrida upp ljudet till 11. Tack för det! Men även om jag märker hur Galás engagerar andra, har jag svårt att känna mig delaktig i hennes värld.
Liksom Galás verkar också CocoRosies konsert landa som ett skepp från rymden, men det här är ljudlekar och klangexperiment som tilltalar mig mycket. Enkla, ljuvliga melodier övergår i sugande rytmer, och det är hypnotiskt och överjordiskt. Men tyvärr än en gång alltför högljutt och bullrigt! Detsamma gäller efterföljande First Aid Kit. Jag har aldrig lyckats börja gilla dem fastän jag hör deras talang. Deras fina stämsång och långsamma låtar gör mig bara sömnig.
Det enda Regina Spektor behöver för att fylla Skeppsholmen med välljud är sin underbara röst... och en takt slagen på mikrofonen. Eller bara hon själv vid flygeln, eller tillsammans med sitt band där det ingår en cellist. Så bra är hennes musik att den låter fint i så många olika sättningar. Tidigt i konserten ger hon oss både gamla, älskade On The Radio och Ode To Divorce. Helt ny är däremot You've Got Time som de bara hunnit spela live några gånger. Den har ett så rockigt arrangemang att stora delar av texten inte hörs, tyvärr. Men i övrigt blänker Regina Spektors röst klar som kristall genom hela konserten. Under Fidelity startar ett vackert fyrverkeri på Djurgården! Till sist spelar hon Samson; en enda kvinna vid flygeln fyller rymden framför scenen med sin talang.
Efter den fantastiska inledande konserten intas scenen av Mattias Alkbergs Begravning och musiker sminkade i vitt för att matcha sångarens morbida ansiktsmålning. Jag har svårt att höra ett enda ord av sångtexterna, men om de är i stil med det gråtmilda (medvetet?) förvirrade mellansnacket känns det inte som en förlust. Musiken är ändå väldigt bra med ett underliggande driv, tills volymen höjs och det börjar låta slamrigt.
Diamanda Galás har en större spännvidd än de flesta i såväl vokalomfång som genrer, men klarar sig utan att vrida upp ljudet till 11. Tack för det! Men även om jag märker hur Galás engagerar andra, har jag svårt att känna mig delaktig i hennes värld.
 |
| CocoRosie |
Det enda Regina Spektor behöver för att fylla Skeppsholmen med välljud är sin underbara röst... och en takt slagen på mikrofonen. Eller bara hon själv vid flygeln, eller tillsammans med sitt band där det ingår en cellist. Så bra är hennes musik att den låter fint i så många olika sättningar. Tidigt i konserten ger hon oss både gamla, älskade On The Radio och Ode To Divorce. Helt ny är däremot You've Got Time som de bara hunnit spela live några gånger. Den har ett så rockigt arrangemang att stora delar av texten inte hörs, tyvärr. Men i övrigt blänker Regina Spektors röst klar som kristall genom hela konserten. Under Fidelity startar ett vackert fyrverkeri på Djurgården! Till sist spelar hon Samson; en enda kvinna vid flygeln fyller rymden framför scenen med sin talang.
 |
| Regina Spektor |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar