För årets andra sommarkonsert var Konserthuset proppfullt med människor som längtade efter god musik, goda musiker och en kär gammal dirigentvän. Efter några år som chefsdirigent för New York Philharmonic återvände han för en kväll till Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, där han höll samma position i flera år med den äran.
Programmet inledes med Richard Strauss dramatiska och romantiska tondikt Don Juan. Filharmonikerna lät inte alls ostämda efter sommarlovet, utan spelade verket i dess varierande nyanser med energi och precision, som vanligt. Det verkade som ett svårt stycke att inleda med, för uttömmer det inte alla krafter hos musiker och publik? Men å andra sidan, när skulle man ha ork att ta i så om inte allra först i konserten?
Det visade sig inte alls svårt att följa upp Don Juan, för vem kan motstå Mozarts älskade Oboekonsert? Orkestern och solisten leker med varandra i underbara melodier och klanger. Men trots att Mozart kan synas lätt efter Don Juan togs han på tillräckligt allvar av musikerna: varken spelglädje eller nonchalans fick slarva till tonerna. Solisten Jesper Harryson hade en fin ton och stor säkerhet och skönhet i sitt spel. Som han dessutom hör till orkestern fick han extra mycket välförtjänt jubel som kvällens andre huvudspelare på "hemmaplan".
Filharmonikernas energi var inte alls slut, för efter paus återkom de med kraftprovet: Stravinskijs hundraårsjubilerande Våroffer. Än en gång var det stora utbrott som varvades med delikata nyanser i det fascinerande verket, och än en gång lyckades orkestern förena musikalisk inlevelse med exakthet i de intrikata takterna och harmonierna. Man kände verkligen hur väldiga naturkrafter sög in människor i en uråldrig, oemotståndlig rit. Lika mycket darrade jorden under fötterna under de långa och högljudda applåderna efter den här fantastiska konserten!
Programmet inledes med Richard Strauss dramatiska och romantiska tondikt Don Juan. Filharmonikerna lät inte alls ostämda efter sommarlovet, utan spelade verket i dess varierande nyanser med energi och precision, som vanligt. Det verkade som ett svårt stycke att inleda med, för uttömmer det inte alla krafter hos musiker och publik? Men å andra sidan, när skulle man ha ork att ta i så om inte allra först i konserten?
Det visade sig inte alls svårt att följa upp Don Juan, för vem kan motstå Mozarts älskade Oboekonsert? Orkestern och solisten leker med varandra i underbara melodier och klanger. Men trots att Mozart kan synas lätt efter Don Juan togs han på tillräckligt allvar av musikerna: varken spelglädje eller nonchalans fick slarva till tonerna. Solisten Jesper Harryson hade en fin ton och stor säkerhet och skönhet i sitt spel. Som han dessutom hör till orkestern fick han extra mycket välförtjänt jubel som kvällens andre huvudspelare på "hemmaplan".
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar