Oskuldens museum av Orhan Pamuk

I sitt oskuldens museum samlar Kemal föremål efter föremål som påminner honom om tiden med Füsun. Medan han berättar visar han upp tingen, som kan vara så signifikanta som örhänget hon bar i det ögonblick då han kände som mest fullkomnad lycka, eller så ovidkommande (?) som kärnorna från oliverna han åt vid ett mindre lyckligt tillfälle.

"Oskulden" i muséets titel, är det den oskyldiga lyckan som unga älskande kan känna när de inte vet vilka sorger framtiden kan komma med? Eller är det inte snarare varje flickas oskuld, varje flicka som rör sig på gatorna i Istanbul omkretsade av män som vill veta om de kan få henne i säng, eller om hon är typen man gifter sig med? Det första hundratalet sidor i boken är otrevligt gubbsjuka i sina detaljerade redogörelser för hur det kan vara OK för moderna unga turkiska kvinnor att ligga med sina pojkvänner, men under förutsättning att han gifter sig med henne till slut. Men om han inte gör det, så riskerar hon att ha förstört sitt rykte och kanske kommer ingen hederlig man att vilja gifta sig med henne.

Kemal skall snart förlova sig med Sibel, och de har redan legat med varandra på soffan i hans kontor. Det är modernt och litet modigt. Sibel är en klok och vacker ung kvinna från en bra familj, och alla säger till Kemal att han har tur som får henne. Men några veckor innan förlovningen träffar Kemal sin yngre kusin Füsun, blir hastigt förälskad i henne, och inleder ett hemligt kärleksförhållande med henne.

Vi känner igen dubbelmoralen från andra samhällen och tider, liksom hur unga kvinnor och män struntar i konventionerna i ett känslorus eller efter eftertanke. Jag har sällan haft förståelse för vare sig det ena eller det andra, och framför allt inte den gråzonen som måste finnas hos människor när man känner till och accepterar en del av de moralistiska reglerna, men delvis handlar som om de inte finns. Men Kemals ingående resonemang och följande handlingar visar konkret delar av de här gråzonerna, och gör det lättare för mig att förstå vilka blandade känslor som de berörda älskande i triangeldramat kan ha.

Som sagt, de första hundra-hundrafemtio sidorna känns litet snaskiga, och jag irriteras av hur egoistisk och ansvarslös Kemal är. Men så förändras förutsättningarna, och Kemal blir nu en olycklig tillbedjare som befinner sig i Füsuns ständiga närhet men inte som hennes älskade. Han är märkligt oföretagsam och tålmodig i sin begränsade nya roll. De två och deras omkrets befinner sig i detta limbo i åtta år! Men man kan se på deras "kontraktslösa" tillstånd, där ingen vill definiera ramarna och ingen vill tala ut om sina behov, som en invertering av deras kontraktslösa veckor av kärlek tidigare.          

Det är inte den åttaåriga oföretagsamheten som gör att boken blir över femhundra sidor lång, utan snarare alla de detaljer som Kemal redovisar för i de olika skeendena. Jag skulle hellre sett att boken var åtminstone en tredjedel kortare. Det ger å andra sidan en ledtråd till vilken pedantisk (och självupptagen) personlighet berättaren Kemal är: en som så gärna vill beskriva alla detaljer i sitt liv att han till slut öppnar ett museum över Füsun (eller snarare hans upplevelser med henne). På de sista femtio sidorna beskriver Kemal sina besök i de andra museum över enskilda personer som finns över hela världen. den passionen kan jag förstå och fascineras av! Det är faktiskt först då, sett med en samlares blick, som Füsuns liv börjar verka värdefullt. Och sade inte Kemal det också i början av boken: det är svårt att uppskatta lyckan när man är mitt i den, då är man vårdslös och tror att den kommer att vara för evigt. Efteråt måste man vända blicken tillbaka och försöka uppleva lyckan som ett ögonblick fixerat i en juvel.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Mitt namn är röd