Modernautställningen 2010 på Moderna Muséet

I bara några få salar ställer Moderna Muséet ut en samling verk av samtida svenska konstnärer som känns väldigt omfångsrik. Det är inte bara positivt att utställningen och verken är så omfattande. Dels är det lätt att bli överväldigad av de detaljrika och tid- och platskrävande konstverken, och dels inställer sig frågan om det här verkligen är nödvändigt? Är det (bara) en trend som konstnärerna följer när de gräver ned sig och breder ut sig? Och säger de verkligen något till sin publik som de inte kunnat sagt på annat sätt?

Mer och mer vill konstnärer idag inte bara visa upp ett verk, utan redogöra för en process, och gärna i flera olika medier såsom collage, ljud och film. Jag tycker att det är intressant och är beredd att låta mig sjunka in i sådana verk som vill omvärva åskådaren och ge en helhetsupplevelse. Men mer och mer börjar jag tycka att det sker av nödtvång och i värsta fall närmar sig navelskåderi. Metoden är ju inte ny: till exempel gjorde Lee Lozano några sådana experiment på 1970-talet (och fastän jag tyckte de var intressanta såg jag problem även med dem). Även Mary Kelly, som visas samtidigt en våning ned, gjorde ett ännu mer vågat försök med sitt Post-Partum Document.

Många av verken på utställningen vill dokumentera och visa upp processer. Jag kan inte välja vilket jag tycker är mest fantasilöst: att centrera sig kring andras arbete (Fia Backström, Lina Selander och Esther Shalev-Gerz), någon annans konstnärliga arbete (Sara Jordenö om Ingmar Bergmans Persona), eller sina egna konstnärsuppdrag (Johan Tirén, Petra Bauer). Inte heller Kajsa Dahlbergs sammanställning av människors understrykningar i Virginia Woolfs Ett eget rum kan väl skapa några nya insikter? Det är mycket tid och inlevelse de begär av sina åskådare, men får vi något tillbaka? Jag blir varken berörd eller upplyst. Ann-Sofi Sidéns ritt genom Sverige är en charmig och välredigerad film, och jag tror att man kan känna igen skolorna, smågatorna och de nybyggda husen var man än kommer ifrån i Sverige. Så exotiskt är det väl inte? De flesta museibesökare, även de mest inbitna urstockholmare, har väl släktingar och vänner i glesbygden som de hälsar på eller ringer ibland.

Runo Lagomarsino, Las Casas Is Not a Home (2008-2010)

Men jag är inte bara negativ. Det fanns verk på utställningen som jag tyckte om! Runo Lagomarsino tog upp två väggar och mycket tankeverksamhet med sin berättelse Las Casas Is Not a Home. Men både vad lådorna och skärvorna tillsammans berättar, och varje välgjort fragment i sig självt, har en magisk laddning och vittnar om något större och viktigare.

Leif Holmstrands Arena tyckte jag också om, även om det mest var roande för stunden. Åtta stolar tycks ha sugit åt sig kroppsdelar och klädpersedlar från dem som har suttit på dem. Det sticker ut enstaka behåbröst, halva jeansben och stickade sockor här och där. Mellan stolarna går ljusblå garn och de tycks gemensamt sticka på en (hel, komplett) tröja, eller kanske deras egen variant av människa? Kul tanke.

Jens Fänge, Gata (2009)

Allra bäst tyckte jag om Jens Fänges surrealistiska tavlor i varma, mättade färger. I kliniska miljöer med skarpa kanter, där till och med nedfallna löv verkar sterila, syns mer eller mindre missformade människor i frusna positioner. Med titlar som Provrum och Our favourite shop får jag känslan av att Fänge sätter fingret på tendenser i samtiden (shopping, mode, inredning) men utan att skriva någon något på näsan. Tvärtom, att se sig själv inskriven i en halvt dystopisk parallellvärld är verkligen vad som väcker mina egna tankar.

Så var står den unga samtidskonsten idag, eller ännu hellre, vart borde den gå? Jag ber, snälla, bort från den överambitiösa dokumentationsivern, BORT från självupptagna processbeskrivningar, och ge oss istället koncentrerade, laddade verk i mindre format som tar kortare tid att ta in, men längre tid att tänka på även efter att man lämnat utställningssalen.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen