De första sidorna är förvirrande. I korta stycken glider historiens nutid, barndomsminnen, och mer eller mindre ofrivilliga drömmar, in i varandra. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättarstilen, men jag kommer aldrig så långt att jag tycker att den är skickligt genomförd. Att en så kort bok bara plockar ut bitar här och där och blandar upp dem med osammanhängande hallucinationer (olika nästan varje gång, förutom fårtackor och andra djur som ofta dyker upp som symboler för annat och andra), det tycker jag mest känns slarvigt och att göra det enkelt för sig.
I lirkandet med de trilskande skådespelarna, som hela tiden är på vippen att förstöra Regissörens vision, framstår Bergman som en undfallande tiggare. "skojar Ingmar", "ler Ingmar", hänger det ofta efter replikerna. I det stela pratet med hustrun framstår de båda inte som människor, utan som stora pappfigurer "Ingmar" och "Käbi" som någon försöker leka vuxen med.
Att skriva en biografisk-historisk skildring som försöker tränga in i en annan människas hjärna är inte något jag automatiskt tycker är fel. Men den här boken är så självsvåldigt skriven, att jag har svårt att se dagdrömmarna som Bergmans. De verkar mest som författarens egna tankar inympade hos någon annan. Jag tycker också, som sagt, att det inte är tillräckligt att skriva så här tunna och fragmentariska böcker. Jag önskar att Sverige hade fler ambitiösa författare som gav ut digra böcker med goda historier skrivna med ett intelligent språk.
6 kommentarer:
Jag har inte sett att du skrivit om den här innan. Specialläser du paret Ahndoril, eller? :-D
Jag har inte läst boken, men jag är så himla kluven till den här idén. Bergman levde ju fortfarande när boken skrevs (om jag minns skvallret rätt, så läste han och ringde upp och skällde ut, och sen så slätade han över, så där som det verkar ha varit när nån skrev om Ingmar), och jag försöker förstå poängen med att skriva en påhittad biografi om nån som fortfarande lever. Vad tillför man? Är det bara ett sätt att rida på någon annans ryktbarhet?
Jag vet inte om jag vill läsa, faktiskt. Jag har läst mycket av Bergman och mycket om Bergman (bl a den fina boken som Laretei gett ut, om sina tankar och Ingmars brev Vart tog all denna kärlek vägen, och den rekommenderas verkligen; jag har skrivit om den på bloggen om du skulle vilja läsa – sök på Laretei längst ner bland författarnamnen på förstasidan), och han är ju på många sätt så otroligt intressant att försöka förstå. Sån kreativitet, sån ångest, en så jobbig människa att leva med, som samtidigt måste ha gett hemskt mycket tillbaks. Jag kan förstå att Ahndoril ville ge sig på honom.
Men ändå tycker jag det finns nåt slags motstånd där. Varför inte ha Bergman som en modell, ha honom i bakhuvudet och sen skriva en roman som _skulle_ kunna vara Bergman, men inte nödvändigtvis är det. Det här verkar ju i sista änden inte ha blivit särskilt bra heller (jag läste flera recensioner när den kom, och de var ju inte precis överentusiastiska heller).
Tack för dina tankar! Jag håller med dig om att det är konstigt att vilja krypa in i huvudet på någon som ännu lever, och som dessutom har visat så mycket av sina inre demoner och drömmar att det kan vara både simpelt och förmätet att vilja knyta samman det till en bok i eget namn. I ett fejkat efterord låter Ahndoril Bergman först imponeras av romanen, sedan officiellt kritisera den. Litet meta-, men mest pinsamt önsketänkande av Ahndoril själv, tycker jag.
Men ändå, när jag tänker litet till på det, så förstår jag att Ahndoril vill ge sig på en sådan stor utmaning att förklara Bergmans tankar, och det var kanske medvetet schysst tänkt att göra det medan han fortfarande levde, för att kunna låta honom säga ifrån om det var helt fel. Fast jag tycker inte att det blev så givande.
Jag är inte så förtjust i Bergmans filmer eller intresserad av hans liv, men litet nyfiken var jag på boken, så jag har plockat upp den ur en reaback någon gång. Att jag läste båda makarna Ahndoril nästan i sträck var väl hälften slump och hälften medvetet; de var båda de tunnaste i min hög av olästa böcker och litet grand tänkte jag att jag skulle passa på att jämföra dem. Vad gäller språket har Alexander Ahndoril mer kött på benen i sina fragment än det jag blev så missnöjd över i Stjärneborg. Men det räcker inte för att jag skall gilla boken.
Tack för tipset om Käbi Lareteis bok! Jag skall kolla upp den hos dig, för den har jag hört gott om tidigare också. Den kan säkert ge en bättre bild av ett äktenskap mellan två starka människor.
Sant - mer schysst att göra det medan han lever.
Och jag förstår att inte alla är intresserade av Bergman, det verkar vara antingen eller i hans fall. Jag vet inte riktigt vad det är jag själv fascineras av hos honom, men jag känner en viss släktskap.
Hursom är Käbis bok väldigt läsvärd – DET var ett språk som inte gick av för hackor, tyckte jag, men möjligen var jag inte alls förberedd på att det kunde vara bra över huvud taget. Mycket tunn bok också, om man vill ha det nån gång, och det vill man ju ha. En väldigt intressant studie av en kvinna som vill anpassa sig och av en tid som nyss var här.
Aha, om Käbi Lareteis bok är tunn så verkar den ännu mer läsvärd! Inte för att den går snabbare att läsa, utan för att det inte får plats för mycket ältande och spekulerande då. Hon har ju verkligen haft ett intressant liv under spännande tider.
Det intressanta med Lareteis bok är att den inte är skriven i efterhand, utan består av ett urval av brev skrivna mellan henne och Bergman, samt utdrag ur en "Svart bok" som hon skrev under äktenskapet (där mycket tvivel och svarta tankar samlades). Så det finns i alla fall inget ältande i efterhand (möjligen är en del av det hon skriver ältande medan det håller på, men det känns som rätt klokt ältande, i en ganska knäpp situation). Läs den! (Snowflake gillade också, om det argumentet biter på dig.)
Det blir bara bättre och bättre: inga efterhandskonstruktioner utan precis som det var, direkt när det hände. Tack för tipset!
Skicka en kommentar