En handelsresandes död på Dramaten

Det tog många år innan jag träffade någon som var född till säljare, en ärlig säljare som letar efter behovet hos den de möter, och vill sälja en lösning som gör dem båda nöjda. Det är inte alla omständigheter som låter en säljare arbeta så, ofta måste en säljare svälja motgångar och Nej tack, röra sig vidare, kanske skaffa en stenhård gåpå-stil för att klara sig, och ignorera hur tröttande det är att behöva bita ihop och spela vänlig. Vänlig och framgångsrik; folk köper förstås hellre av någon som är lyckad.

Foto: Sören Vilks

Det har präglat Willy Loman under hans år som säljare. Att få folk att tycka om en, och att glätta över det misslyckade så till den grad att varje förvänt minne blir en bubbla av succé eller en nål att punktera bubblan med. Men tiderna är svåra. Han får sämre och sämre uppdrag, och hans gamla framgångar är bortglömda av den nye chefen. Kan sönerna rädda honom? Inte bara med pengar, utan med att lyckas i livet och ge honom något att vara stolt över? Det är mycket svårt, när de falska minnena är så ihoptrådade med de falska förhoppningarna, och går på tvärs mot sönernas verklighet.

Dramaten har svårt att träffa rätt ton under första akten av Arthur Millers pjäs. Ordvalet i talet låter inte helt modernt eller korrekt, replikerna innehåller långa förklaringar på ett språk som ligger skevt mitt emellan realistisk och deklamerande, och skådespelarna spelar på en nivå som är snäppet för teatralisk för att tankarna och känslorna skall grundas i vad som sägs.

Men efter paus kommer de stora sammanstötningarna och uppgörelserna, och de äkta känslorna bryter fram. Vare sig det gäller en tryckt stämning i ett hotellrum eller ett våldsamt gräl hemma i köket är det där som det äkta engagemanget börjar. Alla birollsskådespelare gör bra insatser de korta ögonblick de är med, men mot slutet är det Christopher Wagelin som äldste sonen Biff, och framför allt Krister Henriksson som Willy Loman, som får spela ut hela sitt känsloregister ned till det svagaste pyrande hoppet. Det hjälper upp hela föreställningen.

Det är synd att En handelsresandes död satts upp på Lilla scenen, för publiktrycket kommer säkert att vara högt. Kanske skulle det spända tonläget i första akten göra sig bättre på Stora scenen. Hoppas att alla som vill se föreställningen skall få plats! Jag rekommenderar också att man köper programmet, som har rundade hörn och präglat som en gammaldags bankbok, och också är mycket läsvärt.

Länk till Dramatens sida om En handelsresandes död