Nu känner jag mig nästan som huvudpersonen i Hamsuns korta roman Sult. En kurrande mage, bara några ord på papperet framför mig och en vilja att skriva något läsvärt. Skillnaden är att jag har en lugn plats att skriva på, och det väntar nybakt bröd på mig i köket.
Mannen i Hamsuns bok skriver för sitt leverne. Det är inget man blir rik på i 1800-talets Kristiania (Oslo). Då och då lyckas han sälja något av sina verk till tidningen, för några kronor som känns som en förmögenhet. Åh, så han längtar efter att fullborda ett mästerverk som skall inbringa en hel tiokrona!
Han har redan hunnit lämna in sina mest umbärliga ting på pantbanken, och funderar på vad han mer kan göra sig av med utan att frysa eller te sig alltför ynklig ut. Västen, den kan han vara utan. Men inte sin värdighet! Han gör sig mycket möda att förklara för pantlånaren att han inte behöver västen, att det inte är för pengarnas skull han lämnar in den. Som om inte pantlånaren ser människor som behöver pengar varje dag!
Mannens stolthet, och förvirringen av hungern, gör honom nervös och klumpig. Att vara fattig och hela tiden fundera på hur man skall få ihop några slantar, gör att pengar blir något som förknippas med ångest. Så fort han får några kronor lyckas han göra av med dem på några minuter. Ibland hinner han få en måltid, ibland skänker han bort dem i nästa ögonblick. Ånger och skuldkänslor kommer snart igen över honom, och får honom att bete sig illa mot människorna han stöter ihop med.
Inte bara dem han handlat med, utan även okända människor på gatan utsätts för hans i och för sig oskyldiga lögner. Hans destruktiva beteende är dumt och irriterande, men på något sätt förståeligt när man vet hur yr han är av hunger. Svält! Vecka efter vecka på svältgränsen gör honom litet galen.
Hamsuns åldrade norska är förvånansvärt lätt att läsa. Jag är van att läsa modern norska med den vackra språkmelodin klingande i öronen, men Sult läser sig nästan som skriven på svenska. Trots många olikt lydande och några riktigt svårtydda glosor, är meningsbyggnaden så direkt att den gör att sidorna lätt låter sig läsas. Det var en intressant upptäckt. Språket var också unikt rättframt för sin tid, och passar till den personliga historian.
Boken lyckas väl med att beskriva hur hungern genomsyrar mannens tankar, och hur hans stolthet strängt förbjuder honom att ställa en enkel fråga som skulle ge honom ett bröd. Cykel efter cykel av tilltagande hunger och desperation, ett letande efter någonstans att sova och någonstans att sitta och skriva i lugn och ro, följt av räddningen, fem eller tio kronor någonstans ifrån som ger honom kvällsmat och pengar till hyra för ytterligare någon vecka. Berättelsen är kort men intensiv, och gör ett stort intryck på mig.
2 kommentarer:
Takk for en fin omtale! Jeg har jo faktisk ikke lest Sult, men nå må jeg gjøre det snart :)
Tack själv för att du levererade boken direkt från en norsk boklåda och hem till mig! :)
Skicka en kommentar