Medan jag börjar läsa berättelserna i den här novellsamlingen, dyker det i tur och ordning upp tre tankar:
1. "Det är inte så himla viktigt!" Det vill jag säga till huvudpersonerna. De hakar upp sig på små detaljer och kan inte tänka på något annat. Visserligen känner jag igen tankarna, och vet att många tänker likadant. Men när novellerna är så korta och inte handlar om något annat än de här vardagsproblemen, känns det som att aktörerna inte har något liv utanför irritationen. Jag vill ruska om dem en efter en och säga "Ingen annan bryr sig! Ingen annan har ens märkt något!"
2. Jonas Karlssons språk är litet väl formellt. Det är som att han anstränger sig för att säkert bli tagen på allvar. Det är onödigt, när ett enklare språk skulle kännas mycket mer äkta. Och det här är faktiskt något han sätter fingret på själv, i novellen Brevet. Huvudpersonen kastar det första, högtidliga brevet han skrivit och börjar om:
"Jag vet inte vem du är.
Vet du vem jag är? Varför vet du det?
Du har skrivit ett brev till mig. Varför har du det?
[...]
Han sträckte på sig och såg på det han skrivit. Han såg att det var självklart. Som ett brev från ett barn."
Ja, just det! Och det är bra!
3. Alla personer och händelser är bitar i ett pussel. Människor, platser och situationer återkommer gång på gång. Vi rör oss i snäva cirklar, i några få Stockholmskvarter.
Det är faktiskt så att novellerna blir avsevärt bättre efter mindre än halva boken. Mina första två klagopunkter faller bort, när styckena blir längre och fylligare. Tyvärr börjar punkt tre ta överhanden. Samma personkrets med få variationer, ständiga luncher på Gondolen - det blir litet tjatigt. Och att handlingen i en novell spinner vidare eller förklaras i en senare novell är först intressant, men blir sedan något jag förväntar mig, så att spänningen faller. Det är synd, för många berättelser har en lagom blandning av realism och mystik för att göra dem ovanliga. Men efter hand börjar jag tänka: "Jaja, det där kommer att förklaras på ett helt naturligt sätt om tjugo sidor", och då falnar intresset.
Jag gillar ju egentligen alla ingredienser: flera människors liv som vävs kring varandra, oförklarbara saker i vardagen, saker i vardagen som är så simpla men omvälvande. Allt det är värt att skriva och läsa om, men här lyser hantverket igenom alltför tydligt. När berättarrösten blev bättre, tog pusslandet över. Så synd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar