Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen

Manuset till Elfriede Jelineks pjäs Ulrike Maria Stuart får inte tryckas och spridas utanför teaterscenen. Så spännande! Då måste jag ju passa på när Teater Tribunalen sätter upp den.

Den senaste föreställning jag såg, Konsuln på Folkoperan, slutade med att en kvinna hängde sig på scenen. Den här föreställningen börjar med att en kvinna hänger sig på scenen: Ulrike Meinhof (Frida Röhl), inlåst på Stammheim-fängelset i Stuttgart. Fast hon hänger litet snyggt i repet, röker en cigarett och utför akrobatiska konster. De övriga tre skådespelarna dyker upp och faller in i hennes vattenfall av ord.

Publiken uppmanas att ta på sina gula skyddsglasögon, och gruppen börjar springa runt som Baader Meinhof-ligan, men som barn som leker tjuv och polis. "Bambambaaaam" med låtsaspistoler och maskingevär, kika runt hörn och kasta en handgranat, smyga fram och kasta sig på golvet. Alla fyra är svartklädda, välklädda, välfriserade, stylade, snygga. Ah, vilka attraktiva revolutionärer! Terrorismen är en uppvisning som vi kan underhållas av.

De fyra skådespelarna har så mycket att berätta för oss om kampen, om revolutionen, om de förtryckta underklasserna, om aktivister som inte fört kampen till sitt slut. Jag har sett tre pjäser av Jelinek förut och läst en bok hon skrivit, och det här är det bästa användandet av hennes ordflöden som jag sett. Aktörerna får tala i munnen på varandra och säga nästan samma sak eller säga emot varandra. Frida Röhl sjuder av undertryckt energi, och hennes svada får ibland utbrott i ett enstaka ord mitt i en mening, som "KRUMELUR!", och hon tar i så att hon lyfter från stolen.

Och när som helst kan hon återföras till marken när någon kallar henne "mor". Med ett enda ord blir hon reducerad till en biologisk varelse, och hennes ideologiska bedrifter blir förminskade. Nog för att barnen är viktiga. De kommer in mot slutet, som apatiska vuxna, redo för en ständigt pånyttfödd revolution men också trötta på den, ljumna. Men barnen är litet mer än en fotboja för revolutionärerna. Den intensivt begåvade Saskia Husberg sparkar undan en baby-docka för att sätta sig tillrätta och läsa ur barnkonventionen med jättegullig, pipig röst. Det är sarkastiskt, men har också en skärva av äkthet. När läsningen går över till "döda bebis"-skämt vill jag skratta och gråta på samma gång.

En härlig nidbild är när Per Grytt sätter sig i en intervjusoffa och hasplar ur sig uppstekta minnen av terroristhjältarna som namngav en hel våg av punkband; revolutionen som en livsstilsprodukt. Och så gör skådespelarna en scen där de får excellera i självupptagenhet och egotrippar; identifiera sig med sina rollfigurer och framhäva sig själv. "Jag ärrr... Frrrajda Rooooul... som ÄRRRR... Ulrike... som också är... Maria Stuart..." "Jag ÄR Andreas... Per Grytt... Pelle!"

I en viktig scen driver Jelinek och skådespelarna ytterligare med svadan av ord. Medan de övriga i gruppen rabblar upp informationstäta meningar om revolutionen och kampen, går Ulrike/Frida fram och tillbaka framför publiken och frågar om vi följer med, för det här är viktigt. När Alfons Röblom läser i raketfart från en mapp hänger alla de övriga på honom och ropar i kör till publiken att det är viktigt att vi lyssnar, det här är det viktigaste partiet i hela pjäsen och om vi missar det kommer vi inte att förstå något alls av resten! Det är inte enda gången jag skrattar högt. Pjäsen är allvarligt menad, men just därför blir det verkligt roligt när den driver med sig själv.

Och så blir det porr, död och våld, precis som vi väl alla väntade oss av en Jelinek-pjäs på en fri, politisk scen! I ännu en film-liknande sekvens blir det jättemycket simulerat sex, och personerna hostar blod på scengolvet. För att inte tala om att de lyfter undan scengolvet med de söndertrampade snittblommorna och hittar ett lager med jord - en grav att sätta sig till rätta i. I myllan kan man hitta en bag-in-box, en Paradis-ask, hämtsushi... det verkar ganska skönt att vara död. Fast Per Grytt protesterar ju mot att Gud har bestämt världsordningen. In i slutet.

Som sagt, det här var den bästa uppsättningen jag sett av en pjäs av Elfriede Jelinek. Den goda regin, och skådespelarnas intensitet och säkerhet, har skapat en fantastisk upplevelse. Jag vill inte rekommendera stycket till ovana teaterbesökare, men till alla som vågar sig på något magstarkt rekommenderar jag Ulrike Maria Stuart med hela mitt hjärta. Nä, förresten, med hela magstödet. Rrrrr!

Länk till Teater Tribunalens sida om Ulrike Maria Stuart