Den norska boken Journalisten berättar historien om Garm. Han är journalist på Bladet, en blaska som berömmer sig av att slå underifrån men alltid vacklar på gränsen till vad som är anständigt. Garm håller sig närmare den gränsen än någon annan. Han har inga spärrar för vad som är moraliskt riktigt mot dem som utgör storyn han är ute efter, utan letar ständigt efter vinkeln som skall skapa rubriker som fångar läsare. Själv känner Garm ensamhet och svindel ibland, men han slår dövörat till och rusar vidare.Efter halva boken träffar Garm sin bäste vän från journalistutbildningen, Ny. Att de stod varandra så nära känns snarast genant för Garm, inte minst för att han själv ledde Ny in i ett svek. Skuldkänslorna dämpas av att Garm i tankarna lägger skulden på Ny för att han var svag. Ny har haft en period av sinnessjukdom sedan dess, och journalistyrket är helt klart för tungt för honom. Däremot spelar han saxofon, modern jazz, han är solist i en grupp av kompetenta musiker.
Garm går på gruppens spelning, förväntar sig och hoppas att Ny skall vara misslyckad och snabbt glömmas bort igen. Men tvärtom hyllas Ny som musikens framtid. Garm hoppar istället på tåget som en "embedded reporter" på gruppens turné. Att Ny hela tiden vacklar på gränsen mellan geni och vansinne är inget som hindrar Garm från att utnyttja situationen, hetsa Ny vidare och skapa rubriker av vad som sker, helt utan mänskliga hänsyn.
Jag tycker att den första halvan av boken är den bättre. Historierna som Garm sätter klorna i går att känna igen från tillräckligt många kvällstidningsrubriker, och inblandat i händelserna ser man hur Garms egen mänsklighet är i fara. Turnén med jazzbandet är inte lika trovärdig som grundstory, och resorna in i galenskapen känns inte tillräckligt grundade för att verka sanna. Det är litet synd, men det är ändå en bra och tänkvärd bok om moraliskt förfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar