Tre av de Dramateskådespelare jag tycker minst om står på scenen. Men pjäsen börjar med en tjusig fest; tillkämpade leenden, glättade skratt och falska löften är den rätta inramningen för dem, och resten av föreställningen lyckas de hålla sina manér i schack.
I stilig 1950-talsstil pågår festen hemma hos paret Bruhn. Bankdirektör Hugo Bruhn (Torkel Petersson) är den festens värd, en lyckad och självmedveten man, van att ta vad han vill ha, inte minst unga vackra flickor. Hans fru Betty Bruhn (Elin Klinga) å sin sida är van att hålla god min och låtsas att allt är som det skall med ett stelt leende. Hur mycket hon än piffar till sig och försöker se ung ut, går hennes man alltid till andra kvinnor, den här kvällen skådespelerskan Saima Rönne (Rebecka Hemse). För att ändå känna sig som partner till sin man, odlar Betty en vänskap med Saima och bjuder in henne till deras sommarhus. Det skär i hjärtat när jag tänker på hur Betty måste känna det, men hon håller masken. Inte förrän hon blivit ensam slipper det ut "Jag står inte ut" i en sorgsen suck.
Men det är inte bara leendena på festen som är falska. Hugo Bruhns framgång kommer av att han har försnillat pengar från banken. Nu börjar man komma honom på spåren, fasaden rämnar, de sorgfria dagarna går mot sitt slut. Vilka står kvar vid hans sida när de goda dagarna är över? Inte så många, visar det sig, förutom hustrun Betty. I hennes självuppoffrande råd för att Hugo skall kunna undkomma sitt straff är det inte ett uns av svaghet vi ser, utan styrka, intelligens och en djup kärlek till maken.
Final är ett mycket välskrivet stycke: sammantvinnade historier som var för sig är fängslande, starka känslor och mycket som står på spel, och rappa repliker som avslöjar allt eller inget. Pjäsen är i det närmaste tidlös och mycket sevärd.
Länk till Dramatens sida om Final
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar