Det är Mendelssohnår i år! Här och där i konsertprogrammen dyker det upp underbara stycken av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Under dirigenten Christian Eggen spelade Kungliga Filharmonikerna Mendelssohns underbara, skimrande verk Hebriderna op 26 (1830). Fastän det är så kort, hinner det måla upp en vacker stämning av strand och vågor.
Därefter steg unge Sergej Bolkhovets in som solist i Sibelius' Violinkonsert d-moll op 47 (1905). Konsertens första sats, Allegro moderato, innehåller många svåra partier där solisten får briljera med sin virtuositet. De här motiven är svåra att spela så att de låter genomtänkta och sammanhållna, och jag tyckte inte att Bolkhovets hade tyngden att genomföra de partierna med den säkerhet som behövdes för att kunna ge sig hän åt uttrycket. I andra satsen, Adagio di molto, gav såväl orkester som solist mer utlopp för känslor och nyanser, och det var bra. Den spännande tredje satsen, Allegro ma non tanto, var en god final på konserten. Endast pådriven av pukor och basfioler utförde Bolkhovets sina soloinsatser med intensitet och i gott samspel med orkestern.
2 kommentarer:
oi, hvilket bra program! Hebridene hørte jeg for et par måneder siden med Den Norske Operas Orkester, og Sibelius fiolinkonsert er så vakker! Så morsomt at Christian Eggen dirigerte, han er veldig dyktig og høyt aktet.
Ja, Hebriderna är riktigt vacker. Så härligt att det är Mendelssohn-år i år, så att vi får höra en massa av hans verk!
Skicka en kommentar