Die Kinder der Toten av Elfriede Jelinek

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset år 2004, dukade Hedengrens bokhandel upp ett fint bord med hennes böcker. Det var nära att jag plockade åt mig en av varje, men jag lyckades nöja mig med bara en. I annat fall hade jag haft att göra några decennier framöver! I somras började jag läsa Die Kinder der Toten. Jag kände på mig att den skulle vara tungläst, så jag gav mig själv ett pensum på minst tio sidor för varje ledig dag. Jag trodde att jag skulle vara klar till jul, men det blev närmare påsk istället.

Jelinek skriver ofta ett våldsamt ordflöde, så kraftigt framvällande att det är svårt att ta till sig handlingen, och jag tror också att det är det som är meningen. Det var även den känslan jag fick när jag såg Prinsessdramer på Teater Galeasen för tre år sedan. Jag får kämpa hårt för att mitt fokus inte skall glida bort från sidan, och även när jag försöker är det svårt att behålla koncentrationen. Nu är det så att Jelinek växlar mellan att skriva mer lättläst och så här överväldigande förvirrat, och därför tror jag att det är hennes mening, när hon väl gör det.

De första respektive sista hundratjugo sidorna av Die Kinder der Toten är mer sammanhållet skrivna. Det ligger såväl humor som medkänsla i skildringen av ett helt alplandskaps törst på människoblod. En grill på en bil grinar som ett monster, berett att sluka en familj eller två; bergstoppar som tänder, redo att tugga i sig fallande människor; ja, till och med den klara, hälsobringande österrikiska himlen hungrar efter människooffer, när man tittar efter
tillräckligt noga.

Vi får möte tre namngivna döda: Karin Frenzel, Edgar Gstranz och Gudrun Bichler. De verkar först inte förstå själva att de är döda, och döden verkar inte så annorlunda än livet. De fortsätter att vandra omkring förvirrade i sitt semesterparadis, vilket de säkert skulle gjort vare sig de varit kvar i livet eller ej. Skillnaden är att de stöter på en massa andra döda; självmördare och våldsamt omkomna med bara halva kroppen kvar verkar det finnas gott om på orten. Och alla idkar de sex! Med varandra, eller frenetiskt masturberande på egen hand och tillsammans. Detta beskrivs om och om igen i mittenpartiet av boken, där Jelinek brister ut i ostoppbara ordmassor. Våld och sex, sex och våld, jättemycket sex. Inte ens när man är död upphör det mekaniska, tvångsmässiga behovet att ha sex! När jag kapitulerade inför överflödet av ord, upprepningarna och bristen på logik, kunde jag se det som en satir över fascinationen av våld och sex i våra levandes liv.

Jag tror att det är talande att jag först läste en scen mellan en man och en kvinna som ett mord med perversa inslag av sadism. När jag hejdade mig och läste om sidan, såg jag att det faktiskt var ett ganska ordinärt samlag som skildrades. Men så som Jelinek använder orden och glider mellan teman är det ena aldrig särskilt långt från det andra.

Som jag antytt är boken ganska tungläst, särskilt de mittersta trehundrafemtio sidorna. Ändå hade jag inget emot att plocka upp den varje helg för att få veckans dos av förvirrat umgänge mellan halvtrasiga döda. Jag är glad att jag har läst boken, och stämningen kommer att finnas kvar hos mig länge. Om några år kanske jag tar mig an någon annan av Jelineks böcker.

========= SKRYTVARNING ==================

Mitt intresse för Elfriede Jelinek hade väckts redan innan hon valdes ut av Svenska Akademien. När hennes Prinsessdramer sattes upp på Teater Galeasen skyndade jag mig att boka en biljett. Två dagar senare fick Jelinek Nobelpriset! Gissa om det var proppfullt på föreställningen? Men jag hade inte behövt sitta i telefonkö för att få min biljett, i alla fall. Jag med mitt känsliga pekfinger på finkulturens puls, hehe.