lördag 1 november 2008

Gabriel på Stadsteatern

Det är mycket jobb med att vara vuxen. Jobba, laga mat, betala räkningarna. Skala potatis, hämta barnen på dagis. Vem som helst skulle behöva en klapp på axeln ibland för att man orkar. För en del, som Gabriel (Leif Andrée), skapar det svår ångest att försöka klara av allt. Vi ser honom upptryckt mot väggen när pjäsen börjar. I en tät monolog av Martina Montelius får vi höra honom berätta om sin dag, minut för minut.

Trycket på Gabriel är så högt att han känner att han kommer att gå sönder när som helst. När som helst kan han behöva läkarvård, så varför inte uppehålla sig nära akutintaget? Fast om han går dit, kommer han att fastna där och missa dagishämtningen och allt annat han behöver göra. Mer ångest, fler tvångstankar för det.

Under ytan bubblar en ond människa fylld av hat - det berättar han själv i alla fall. Ett starkt hat mot andra människor som måste hållas i schack, ännu en orsak till känslor av olust och skuld. Det låter som att det skulle vara jobbigt att höra på, och det är det förstås. Men det är absolut inte tråkigt, det går till och med att le åt ibland. En del i publiken sitter faktiskt och gnäggar av skratt från första ögonblicket (men lyckades tack och lov dämpa sig till den sista kvarten). Jag förstår inte hur man kan gapflabba åt en människas ångest, hur smart och välskriven texten än är, och blir rätt så irriterad av det.

Det skulle varit bra att få se pjäsen med mer respektfull publik, men det är nog för mycket att hoppas på. Gabriel är i vilket fall som helst tillräckligt stark för att nå rätt in i hjärtat. Låt mig erkänna: jag älskar Leif Andrée. Jag älskar honom som Badvakten i Heja Björn, som Ulf i Gynekologen i Askim, som Hoederer i Smutsiga händer när han vänder ryggen till och gör te åt mannen som han vet har kommit för att skjuta honom. Hans buffliga fysik och röst borde placerat honom i ett fack av okänsliga tölpar, men i hans skådespeleri har det alltid funnits en känslighet som skvallrar om ett själsligt djup och ett bräckligt inre. När Gabriel talar till oss i publiken känner jag en sådan ömhet för honom. Jag vill hålla om honom och säga att allt kommer att bli bra, fast det skulle ju paja föreställningen. Istället skulle jag vilja hålla om Leif Andrée och säga att han är underbar.

Länk till Stadsteaterns sida om Gabriel

1 kommentar:

Glamourbibliotekaren sa...

Ååå stakkars Gabriel, enhver av oss kunne vel kjenne som han i blant! Men forhåpentligvis klarer de fleste av oss å stoppe disse tankene før man flytter inn ved Akutten :)