Storstadsgatorna och de halvt övergivna bakgårdarna kan vara lika vilda och farliga som en djungel. Inka Parei beskriver i detalj husen, flyktvägarna och skräpet som finns överallt. Den unga kvinnan Hell lever ensam i ett rivningshus, träffar nästan ingen, och kan navigera i den här moderna vildmarken. Hon är vaksam och ständigt beredd, och en erfaren fighter. Det som kan rubba hennes cirklar är att hennes lika enstöriga granne Dunkel försvinner. Det kan inte betyda något bra, så hon måste ta upp jakten på vad som skrämt bort Dunkel.
I vartannat kapitel får vi träffa en mycket svagare kvinna, en som rör sig i samma landskap som Hell men med rädsla. Nästan varje möte med andra personer slutar i ännu en smula förnedring. Där Hell kan röra sig fritt över hela staden, måste den här kvinnan ta steg för steg för att inta sin egen lägenhet och skapa sitt liv från början.
Jag vill inte råka säga för mycket, men det här är vad jag tänker om boken: människor kan råka ut för hemska saker, och det kan ge dem viljan att bli starkare, hårdare; bli någon som kan slåss för sig själv och som kan hämnas på dem som skadat en. Kunna skipa rättvisa i en orättvis värld. Pusselbitarna vi får i boken bildar en cirkel, men jag känner att jag inte fullt ut kan lita på historien som den står. Hell är så fantastiskt stark och säker, utan minsta tvekan, och äventyren som hon är med om placerar henne i en hjälteroll som hämtat ur dagdröm. Kvinnorna Dunkel (Mörk) och Hell (Ljus) är mer spegelbilder av varandra än bara grannar. Men jag tror verkligen inte att mitt tvivel beror på att Inka Parei är en klumpig berättare, utan tvärtom på att hon subtilt undergrävt sin berättelse med flit. Så skickligt som hon beskriver miljöer och händelser med några få meningar, och hur hon kan visa ett omtumlande inre utan stora ord, gör att jag imponeras av hennes röst och gärna vill läsa mycket mer av henne.
(Boken finns översatt till svenska; Skuggboxerskan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar