Kulturella höjdpunkter september 2009

Höstterminen på universitetet har börjat, arbetsdagarna har blivit mer intensiva, och teatersäsongen har inte dragit igång på allvar. Oj, så jag ursäktar mig för att det inte har blivit mer kultur i september! Jag önskar verkligen att jag hade hunnit med fler böcker, pjäser och konserter. Jag har ändå haft en del minnesvärda upplevelser.

Bästa bok

Den larmande hopens dal av Erik Andersson

Bästa utställning

Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman

Bäst av allt!

Pärlfiskarna på Folkoperan

Om ni har tillfälle att se och höra Pärlfiskarna, så ta den! Det är en vacker och spännande historia, visuellt och framför allt musikaliskt, förstås.

Jag hoppas att alla som läser kan fylla på med fina kulturupplevelser från september! Glad höst!

Ensamhetens vin av Irène Némirovsky

Hélène är ett intelligent barn, som lever i en familj rik på pengar men fattig på kärlek. Boken om hennes barndom och ungdom utspelar sig i utkanten av första världskriget och ryska revolutionen. Familjen flyttar från en ukrainsk småstad till Finland, därifrån till Paris, Sverige och andra ställen runt om i Europa för att hålla sig undan världshändelserna. På varje plats inköp av nya, dyrbara möbler med en historia som inte är familjens egen, men inga nära vänner. Hèléne har sin kära guvernant fröken Rose, men är till största delen utlämnad åt sin kalla mor och oseende far. Med sitt skarpa intellekt ser hon rakt igenom sin mors otrohet och lögner, och de eviga förebråelser modern öser över henne ökar bara flickans förakt.

Jag lider med den ensamma, hatfyllda Hélène, och kan nästan glädjas åt hur hård hon gör sig och hur hon när sig på sina tankar på hämnd. Boken är en mycket god beskrivning av att växa upp med föräldrar som inte ser sitt barn och låter henne leka och glädjas.

Till skillnad från Némirovskys mästerverk Storm över Frankrike är berättarflödet i Ensamhetens vin mycket enklare och nästan omoget. Handlingen stegar snabbt fram i korta förklarande meningar, väldigt ofta avslutade med ellipser... Jag föredrar det koncisa berättandet i Storm över Frankrike. Men ändå låter jag mig inte störas av stilen i Ensamhetens vin, och vill inte avfärda den som ogenomtänkt. Många gånger utgör meningarna ögonblicksbilder som säger mer än ett längre stycke skulle göra.

Låt mig citera sidan 35, när Hélène är barn i småstaden:

Så snart hon öppnade en bok på söndagen jämrade sig mormodern:
- Min skatt, mitt lilla sockergryn, du förstör dina ögon...
När hon lekte:
- Böj dig inte ner. Du kommer att göra dig illa. Hoppa inte. Du kommer att
falla. Kasta inte bollen mot väggen. Du stör morfar.

Ett annat citat belyser köpruschen och en samtidigt gnagande oro hos dem som fortfarande är välbeställda under den hastiga inflationen:

Man köpte värdepapper på börsen och kursen steg till svindlande höjder. De
vuxna runt Hélène hade slutat att glatt ropa ut siffror; nu viskade de istället.
Det var inte längre "miljoner" hon hörde, utan "miljarder" som yttrades med
tveksam, låg och andfådd röst; i sin omgivning såg hon bara giriga och samtidigt
förskräckta blickar.

Det är stor skillnad på böckerna Ensamhetens vin och Storm över Frankrike, och jag föredrar nog den senare. Jag hinner fundera på om man skulle kunna rekommendera den här boken istället för enklare glamour-böcker om unga kvinnor med pengar och lockande löften om kärlek. Ja, det skulle man nog. Trots att det är en välskriven bok är prosan inte svårläst utan lättflytande. Dock, även för någon som kräver mer av sin litteratur erbjuder Némirovsky psykologiska insikter, skarpa porträtt och stämningar värda att minnas.

Andra böcker av Irène Némirovsky:

Storm över Frankrike

Louise Bourgeois på Galleri Andersson/Sandström

På ett svenskt galleri ställs ut några utvalda verk av den för evigt arbetande Louise Bourgeois. Det är en stark kroppslighet i många av verken. Flera silhuetter av torsor med en liten människa i magen - till och med en manskropp med snopp får vara gravid! Jag blir glad över hennes generositet mot barnaälskande män.

Några av kropparna är ifyllda med små rundlar som både kan föreställa paljetter eller förstorade celler. Det blir speciellt tydligt i en större tavla där två lager av former, den ena utförd på hönsnät, åtskiljs med några centimeter, och mellan dem har konstnären skapat "gångar" som liknar öppningar i cellmembran. Så fint! Alla duktiga, ständigt arbetande celler som fyller upp vår kropp och håller oss vid liv, de visas upp och firas i Louise Bourgeois' verk här.

Jag tycker också om de stolta, glada ansiktena ritade med tunna, säkra pennstreck och de tänkvärda orden noggrant broderade på en stor linneduk. Men allra mest tar jag till mig sinnligheten i de anatomiskt inspirerade målningarna.

Länk till Galleri Andersson/Sandströms sida om Louise Bourgeois

Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman

Jag tycker om de grafiska blad av Lena Cronqvist som Galleri Lars Bohman visar i sin stora retrospektiv. Den litet mer svårhanterliga tekniken gör att Cronqvists flickors ansiktsuttryck inte kan bli så outgrundliga som i hennes målningar. När ansiktsdragen avviker från det neutrala, blir de genast tydligare leenden eller argt nedåtpekande ögonbryn. Även att de är svartvita, med tydliga svarta konturer mitt bland tunnare ljusare streck, ger dem en annorlunda prägel.

Motiven, som vi känner igen från målningarna i färg, förlorar litet av sin mystik, men på det hela förlorar de inte på det. Det blir istället en intressant uppdatering av ett känt tema.

De unga flickorna i bilderna kan fortfarande hantera mamma- och pappadockor, dockor som ibland är instängda i små guldfiskskålar. Då och då finns det en liten bebis i en balja under flickans händer, farligt nära att hamna under vattenytan. I några av tavlorna finns en pappafigur med, en man som håller i flickan och en bebis. Greppet runt flickans bröstkorg kan inte tydas som vare sig ett övergrepp eller en skyddande gest. Kanske kan inte flickan heller tyda omfamningen klart.

En intressant nyhet är att flickorna har (hus)djur med sig. Fågelkadaver i förvridna positioner, med en förruttnelseprocess som nästan kan luktas, betraktas nyfiket av flickorna. Var kommer de ifrån? Kanske är de infångade av de långsmala randiga katter som sitter i flickornas knä. Jag är så glad att flickorna har fått dem till vänner, ja, nästan alter egon! Fisk är ju något som katter också tycker om. Jag skrattar högt åt det dussintalet bilder som sitter tätt upphängda rad på rad inne i ett av sidorummen: i sina knubbiga händer håller flickorna klassiska klotformade guldfiskskålar och glor på dem genom glaset. Möjligtvis är akvariefiskarna en metafor för något sorgligt, men jag såg dem som ett humoristiskt break.

Det finns även några tavlor av grupper av vuxna som försöker förhålla sig till varandra i par. De sitter två och två och håller om varandra. För mig som inte kan sitta med raka ben på golvet så som de gör, blir de en god bild av ett parförhållande där man försöker och försöker att hitta ett sätt att nå varandra och hålla sig kvar nära varandra.

De stora svarta skulpturerna av flickor sittande i baljor talar inte lika starkt till mig, men jag gillar att flickan fått växa sig stor (inte vuxen), ta fysisk form och faktiskt le förnöjt. Lena Cronqvist och flickorna hon skapar är fascinerande.

Länk till Galleri Lars Bohmans sida om utställningen

JPod av Douglas Coupland

En tjock bok av Douglas Coupland med en titel som för tankarna till moderna prylar, prylar som skänker tröst i en värld som ändras från vecka till vecka. Mmm, det är som en stor påse smågodis för en trettioplussare i IT-branschen när jag håller den i min hand. Jag har sagt tidigare att Douglas Couplands böcker är trösterika för mig, och säkert många med mig. Feelgood, lyckliga slut, ensamma människor som finner gemenskap och kärlek i absurt tråkiga men arbeten. Det verkar som att Coupland själv sett igenom sin framgångsformel och känt på sig att han var på väg att gå i stå. Han låter huvudrollsinnehavarna spydigt kommentera att de beter sig som personer i en Douglas Coupland-bok, och när författaren själv dyker upp spottas hans namn fram med avsmak. Fast bara litet ironisk avsmak och inte så himla illa menat, det är ju hyggliga människor det handlar om.

Alla är hyggliga, även människosmugglaren från Hong-Kong. Till och med att bli heroinmissbrukare och kedjas fast i en kinesisk fabrik för tvångsarbete kan vara litet småkul; en meditativ syssla, något som kan ge perspektiv och nya insikter i ens eget liv. Och så många och osannolika händelser som staplas på varandra, ja, man kan verkligen behöva en paus ibland.

Boken är underhållande och jag blev litet glad för stunden av att läsa den, men inte mer. Tyvärr går JPod på tomgång, och det känns inte som att det finns någon djupare tanke bakom den. Jo, det kommer några sidor av tätt skrivna raseriutbrott, ett uppradande av Weltschmerz som inte går att hantera ens för en Coupland-karaktär. Jag önskar att det hade integrerats med handlingen, för nu blir det bara som några svarta knivseggar mellan rosa bomull.

Kanske var det bara det här som behövdes för författarens egen skull, en mellanbok, för att trampa igång sig själv igen. Tack och lov har jag ju redan läst boken som kom året efter, The Gum Thief. Den var bättre skriven, om än efter samma Coupland-formel. Men det gör inget. Jag behöver böcker som Couplands i mitt liv, även om jag får komma ihåg att inte överdosera dem.

Fler böcker av Douglas Coupland:
Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic 
Hey Nostradamus!
The Gum Thief

Pärlfiskarna på Folkoperan

Kärleken mellan de två älskande i operan Pärlfiskarna gäller liv och död, inte bara för dem själva utan för ett helt folk. Så stor är kärlekens kraft att det kan skapa hopp och kanske välgång om man svär att avstå från den, i det bysantinskt styrda landet där operan utspelar sig.

Folket är svagt och olyckligt för miljön är förgiftad. Deras ensamme härskare Zurga låter dem leva på hoppet om den magiska pärlan som är nyckeln till all världens lycka. Han har också tillkallat en prästinna som skall blidka naturen och trösta folket. Dagen innan prästinnan för evigt skall avsvärja sig jordisk kärlek för att kunna ge folket lyckan, kommer Zurgas barndomsvän Nadir tillbaka till landet. De lovar varandra att glömma sin gamla ovänskap, men det är inte så enkelt. Kvinnan som väckte båda deras ungdomliga kärlek, Leïla, är förstås den ankomna prästinnan. Återuppväckt kärlek, avundsjuka, härsklystnad och krav på hämnd är vad som följer.

Läser man handlingen i programmet låter det mycket komplicerat, ja, mer komplicerat än vanliga libretton, som kan vara nog så förvirrande. Men gestaltningen på scenen förklarar allt. Bland ungdomarna som spelar huvudrollerna som unga tycker jag väldigt mycket om Foad Arbabi, som andlöst och ordlöst visar upp förälskelse, besvikelse, svartsjuka och hat.

Jeremy Carpenter som sjunger Zurga har en stark och varm baryton. Carl Unander-Scharin som sjunger Nadir har en tenor som ligger närmare talspråk, och därigenom kan han vara mer uttrycksfull i sin sång. Ibland ligger han farligt nära musikalens ton, men det behöver ju inte vara helt fel. De båda rösterna klingar skönt både enskilt och tillsammans i den vackra duetten under första akten. Daniel Frank som den manipulerande Nourabad är fascinerande på sitt eget sätt.

Men den klarast lysande stjärnan är Elin Rombo som Leïla. Efter en aria vacklande på gränsen till skräck i första akten, är Leïla/Rombo ett under av styrka och gudomlig sångkonst genom hela andra akten. Det är så underbart att få se och höra en sopranroll i en opera som är stark, klok och även stolt, och Elin Rombo gör en oförglömlig insats som den intelligenta Leïla.

Jag uppmanar alla att skynda till Folkoperan för att få se och höra detta mästerverk!

Länk till Folkoperans sida om Pärlfiskarna

Den larmande hopens dal av Erik Andersson

Lokaltidningar är en genre för sig. Boskapsauktioner, skoluppträdanden i hembygdsgårdarna, årets loppmarknad i varje by. Säkerligen står inte de lokala organen från övriga landsändor de skaraborgska efter, men eftersom jag är uppvuxen i de trakterna har jag lätt för att känna igen den specifika lokalpatriotismen som blommar ut i tidningen Varas Värn. Trettioen korrespondenter, var och en med noggrant specificerade geografiska områden, kreerar tillsammans artiklarna till denna centrala nyhetsförmedlare. Inte bara härad och socken utan även familjeförhållanden, personliga erfarenheter och specialintressen kan avgöra vem som får nästa scoop.

Nyheterna som fyller tidningen är ett mikrokosmos med detaljer av Borgeska mått. Krönikor över födelsedagsfester, djupintervjuer med potatisfabrikörer och referat från möten för olika sällskap är vad som bjuds. Och detaljer, i övermått, kan varje person som får komma till tals bidra med. Egna teorier om historiken bakom ortsnamn slår ofta över i redogörelser för västgötabygdens forna storhetstider utblandat med ett mått konspirationsteori gentemot Stockholmarna. De här samtalsämnena, de officiellt klingande formuleringarna och de smålustiga personnamnen som bärs med uttalad självklarhet - allt känns så välbekant för mig, fastän Erik Andersson har skruvat upp intensiteten bara ett litet snäpp.

Till Varas Värn kommer den nyutexaminerade journalisten Ina Ljung. Till en början förvånas och förvirras hon av trivialiteterna i nyhetsbevakningen. Men snart finner hon spänningen i den intima nivån på rapporteringen - eller kanske är det hon själv som gjuter bensin på den pyrande elden? Kan ett nytt bondeuppror vara i antågande?

Boken balanserar på den mycket otydliga gränsen mellan fullständigt trovärdigt och komplett galet, och är hela tiden spännande och rolig. Jag hoppas och tror att blandningen av allvar och överdrift är lika underhållande för dem som inte har personliga minnen av byoriginal, idiom och lokalpatriotism.

Inte helt ovidkommande fotnot ur verkligheten:

Skaraborgsradions genomgång av de närmast förestående händelserna i trakten rubricerades Ivalemä, ett uttryck som var mig obegripligt under hela uppväxten. Först i vuxen ålder lyckades jag uttyda det till Ni var väl med? Aha.