Igenkänningen är stor när de fem personerna på scenen på var sitt sätt berättar hur de alltid känt sig speciella. Därefter tar den fysiska teatern vid - en av dem hoppar och hoppar, imponerande högt, fast så länge att det blir absurt och en av de andra ber honom sluta. Rusningar fram mot scenkanten som skapar eufori hos deltagarna, och förmodligen också en viss utmattning, så länge som de håller på. "håller på länge" är ett ledord för föreställningen Bön för idioter.
Förutom fysiska manövrar är det ord, ja-nej-dialoger och hela scener som upprepas in absurdum, tills någon av dem ropar att det är nog vilket alltid dröjer längre än man räknar med. Däremellan grupperar skådespelarna ihop sig i par, sjunker ned i varandras knä i fåtöljen som är extra obekväm för just det, och kommenterar andra par.
Behovet av kärlek och tvåsamhet är stort. För att bli älskad av någon kan man behöva göra sig riktigt snygg, antingen genom att byta ut sextio procent av huden för sexhundra miljoner, eller genom att slå sig i ansiktet med hammare. Ja, det sistnämnda finns det ju galningar som gör, och säkert också det förstnämnda.
En surrealistisk scen börjar med orden "Kommer ni ihåg när allt gick sönder?" Alla andra nekar, men den insisterande mannens upprepade förklaringar får en att undra om det faktiskt inte har hänt något sådant på den eklektiskt möblerade scenen som kanske utgör hela vår värld. Men mellan (och under) de litet kusliga scenerna finns många anledningar till att skratta högt, och visst är det lika bra att skratta när man kan, och däremellan låta sig svepas med i de absurda omtagningarna.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar