Nej, de första tonerna vi hör är inte Wagner utan Bizets Carmen. Det är vad Friedrich Nietzsche njuter av under sin i övrigt sönderregnade vistelse i Sils Maria. Wagner, han har förpestat människorna och kulturen med sin musik och den underkastelse som den i slutändan leder till, deklamerar Nietzsche för oss. "Mild und Leise" bryter en sångerska innerligt in med, medan Nietzsche trycker kudden över huvudet för att slippa höra. Han berättar om en samtid som dyrkar Wagner och hans operor - nej, hans allkonstverk och deras specialbyggda operahus i Bayreuth. Det grandiosa i Wagners ambitioner får dock då och då svar i Nietzsches minst lika storhetsvansinniga utropande om att hans nästa bok kommer att göra alla andra böcker överflödiga!
Nietzsches avståndstagande från personen och fenomenet Wagner blir, vilket inte är så ovanligt, ännu kraftigare och varaktigare därför att han länge var innesluten i Wagners vänkrets. I handlingen flyttas vi tillbaka i tiden, då Nietzsche från att vara en beundrande student tas upp i Wagnerfamiljens vänskap och bjuds in att bo hos dem under flera perioder. Men ju mer Wagners popularitet växer, och ju mer han fördjupar sig i germansk nationalism, desto mer växer Nietzsches motvilja och det influerar i sin tur hans eget filosofiska världsbygge.
Folkoperans inscenering av Friedrich Nietzsches avståndstagande från den forne vännen Richard Wagner är ypperligt gjord på alla plan. Joakim Stens manus berättar historien utförligt, engagerande och med humor och variation som håller stämningen uppe. Musikaliska insatser varvas in för att illustrera, fint framförda av Folkoperans orkester, av sångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman, och vid pianot Dmitry Tyapkin som förvandlas till Franz Liszt i ett av hans stycken som Nietzsche också underkänner som banal underhållning förklädd till virtuositet.
Mest lysande av alla är ändå Friedrich Nietzsche, fantastiskt gestaltad av Jonas Karlsson. När vi tror att mannen på scenen har tappat orden så är det aldrig skådespelaren, utan Nietzsche själv som hejdar sig inför det där värsta sveket som slutligen vände honom mot Wagner. Filosofen vi ser är oemotståndlig, såväl i sin megalomani som i sin småaktighet, och även om vi här och där kan ana luckor i hans slutsatser och personligt agg i formandet av hans filosofi, så har han vår sympati och vår uppmärksamhet från första till sista stund.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar