Stilla skönhet på Waldemarsudde

Einar Jolin, Dam i svart (1942)

Inpsirationen gick båda vägarna mellan Norden och Japan för dryga hundra år sedan, och flöt in i dåtidens rörelse för att finna skönhet i vardagen. Det var en vidareutveckling från Japonismen, den beundran för Japan som funnits i Sverige under 1800-talets slut. Noggrant tillverkade keramikfat och vaser influerade svenska konsthantverkare och konstnärer till enklare motiv i dämpade färger. Utställningen Stilla skönhet på Waldemarsudde visar föremål och tavlor från såväl Norden som Japan, och därtill två utsökta skålar skapade på Koreahalvön för femhundra år sedan.

Kalle Eskola, Stilleben (1959)

__________________________________________________________________________

Jag måste tillstå att jag inte alltid ser just stillheten i det som presenteras, varken från Norden eller Asien. Flera av tavlorna har motiv och fägytor som ser agiterade ut, särskilt de från 50- och 60-talen. Dåtidens konstriktning Informalism som bröt med traditionella normer för komposition och utförande må ha känts frigörande för konstnärerna men det gör dem svårare att ta till sig. Undantag från detta är, av någon anledning, de exempel från finska konstnärer som valts ut till utställningen.

Berndt Nyberg m fl

Genomgående är också alla verk i keramik sköna till form och yta och får en än starkare estetisk laddning av att vara utställda i montrar som något att beskåda på avstånd och bara drömma om att få vara värdig att bruka. De fyrkantiga faten av Shoji Hamada är konstverk i sig, liksom Berndt Nybergs stengods  med vackra proportioner. Trots mina invändningar är utställningen välgjord och värd att se.

Länk till Waldemarsuddes sida om Stilla skönhet

Shoji Hamada, Tallrik (1956)

We Got This

Va, är inte Palmemordet löst än? Och den som löser det får femtio miljoner svenska kronor? Det är precis vad George English behöver för att betala sin skatteskuld. Med bara dussintalet år bakom sig i Sverige har han inte tröttnat på alla teorier som lades fram av såväl officiella utredare som privatspanare. Kanske är det han som kan lösa gåtan, med sin nybörjarentusiasm?

Men visst finns det lekmän som fortfarande arbetar med att söka ledtrådar och följa upp dem, och när de får nys om George English försök kommer han in i deras grupp - motvilligt, för flera av dem är enstöringar och har också hunnit tröttna på varandra efter åratals gnabbande och viss rivalitet.

I deras spår följer också dunklare spanare, personer som inte drar sig för att ta till våld för att hindra privatspanarna från att nå framgång. Ju fler nya ledtrådar George och gruppen hittar, desto allvarligare blir hotet mot dem, fastän de inte märker det förrän det börjar bli för sent.

TV-serien We Got This är underhållande, med en ganska rolig och varierad grupp av huvudpersoner vars dialoger och bihistorier dock är av det litet väl konventionella slaget. Serien får ett stort lyft i andra avsnittet när Olle Sarri kommer in som Björn, butter men kunnig privatspanare med bristande social kompetens. Olle Sarri gör rollen utmärkt rolig och är varje avsnitts behållning. I övrigt är handlingen litet för spretig för att bli riktigt bra, särskilt i de sista avsnitten när snaran dras åt kring gruppen och det borde bli otäckt spännande. Men överlag är det roligt att Schiaffino Musarra gjort en TV-serie om mordet på Olof Palme och de många försök till förklaringar, fumliga såväl som klarsynta, som dykt upp under åren.

Menageri av Lars Jakobson

Den tunna boken innehåller korta inblickar i olika människoliv. En del är kända män, eller åtminstone män i periferin av verkliga och omvälvande händelser, och detaljerna i novellerna går att verifiera. Men under Lars Jakobsons penna fylls de sakliga meningarna ändå med liv, ofta ett brutet liv där mellanrummen mellan förklaringarna ger en chans att tänka sig in i männens egen tomhet och undran inför livet. Det gäller Lee Harvey Oswald, och även Claude Eatherley vars fortsatta liv trasades sönder efter att han rapporterat klart väder till piloterna som släppte bomberna över Hiroshima och Nagasaki.

I de korta novellerna får vi också läsa om helt vanliga namnlösa män. Några scener ur deras liv ger en möjlighet att tänka vidare på hur ensamheten vuxit fram och stelnat kring dem, eller hur svårt de har att öppna sig för sina närmaste. Det är inte en räcka med sorgesånger som Lars Jakobson har skrivit, men några ögonblicksbilder från den svindlande tomhet som kan finnas hos människan man just passerade på gatan eller hos en själv.

Fler böcker av Lars Jakobson:
Berättelser om djur och andra
Vid den stora floden

John & Denise

Bokfört 

Amadeus med National Theatre

Att viga sitt liv åt musiken kan leda till mycket smärta även när de ljuva tonerna strömmar genom en och förgyller andra människors liv. Antonio Salieri lovade inför Gud att skapa musik till hans ära, att vara Guds instrument för att visa människor den gudomliga skönheten. Och han fick framgång och trygghet som hovkompositör i Wien, och uppskattning av publiken och av de övriga ämbetsmännen vid hovet. Det hårda, dygdiga livet gav återbäring. Men så kommer en annan kompositör till staden, en för vilken komponerandet och spelande flödar lika lätt som att andas. Och han är vulgär, en förvuxen barnunge med bajshumor som inte kan föra sig i fint sällskap. Hur kan Gud låta sina ljuvaste toner komma till jorden via den tarvlige Wolfgang Amadeus Mozart? Till och med namnet, Ama-Deus, säger att han är älskad av Gud.

Det är inte bara svartsjuka mot Mozart som växer i Salieri, utan ett uppror mot Gud som tycks håna honom med den här nye spelaren på banan. Men visst, Salieris plats som hovkompositör är ohotad och han kan manipulera med utnämningar och belöningar så att det forna underbarnet blir förfördelat gång på gång och ändå tror att Salieri är hans välgörare. Och visst gör Mozart själv sitt till för att skrämma bort mer propra elever med obsceniteter och närmanden. I National Theatres uppsättning är Mozart en studsande gummiboll som vräker ur sig olämpligheter i de högvördigaste sammanhang, och om det kan verka överdrivet ibland så är det en ännu bättre illustration till hur en personlighet kan väcka så stor avsmak att man, som Salieri, inte vill visa den personen omsorg ens när han plågas och är på väg utför i livet.

Nu går det inte käpprätt nedåt för den energiske Mozart, han skriver ju en stor mängd minnesvärda och till och med odödliga verk under sin karriär. På scenen rör sig operasångare och musiker från Southbank Sinfonia som fyller rummet med den underbara musik som komponeras framför våra ögon. Med de effekter som en teaterscen kan ge kan vi tillsammans med Salieri överväldigas och skrämmas av den mäktiga, oemotståndliga musiken som väller fram mot honom. För genom hela historien, ända fram till dödstimmen som inleder och avslutar pjäsen, är den största plågan i Salieris liv den att Mozarts musik är så vacker, så fullständig, så mycket bättre än allt han själv kunnat skapa. Det är insikten om sin egen litenhet, och att han har begått den största synden mot musiken när han kvävt dess källa i Mozart, som gör ondast.

Skådespelarna på scenen är närvarande och säkra i sina roller, i synnerhet Lucian Msamati som Salieri och Adam Gillen som Mozart, och musikerna och musiken vävs sömlöst in i framställningen. Med minimal rekvisita men underbara kläder i guldbrokad och sköna färger, och framför allt den evigt vackra musiken, gjorde National Theatre år 2017 en bra och sevärd nyuppsättning av Peter Shaffers pjäs Amadeus.

Länk till National Theatres uppsättning av Amadeus

Snyltgästen

Puben ligger bra till i småstaden Stroud. Det är ingen modern gastropub som lockar med exotiska ölsorter, man går dit för gemenskapen och för att det är en vana. Nu har pubägaren Lionel dött och det är dags för sonen Stephen att ta över. Det borde inte vara så svårt, men Stephen är litet fumlig och osäker på sig själv och fyller inte riktigt pappans skor. Till råga på allt dyker det upp en ny arvinge på begravningen, Andrew, som var fosterbarn hos familjen under några månader. Andrew är trevlig och har god övertalningsförmåga. De anställda på puben och till och med Stephens familj blir mycket mer entusiastiska över hans idéer än över Stephens.

Men vi har sett Andrew på väg från London till Stroud och han verkar vara mer snack än verkstad, en som gärna sätter sig i centrum men inte alltid kan genomföra lösningarna han kommer med. Så vi har anledning att oroa oss för hans högtflygande planer tillsammans med Stephen. Och fler anledningar dyker upp efter hand. Och Stephen är så erbarmligt dålig på att märka när något bra är på väg att hända honom, så han är kvar i sina halvknackiga omständigheter och måste envisas inför alla att det är OK. När han känner sig riktigt liten ser vi en barnskådespelare på hans plats, som en påminnelse om hur svårt det är att bli vuxen i ögonen på dem som sett dig tuta runt som osäker sjuåring.

David Mitchell och Robert Webb har skapat humor tillsammans i flera år, och kommer i mitt tycke bäst till sin rätt i de smarta sketcher på några minuter de skapade för dryga tio år sedan. Snyltgästen är en traditionell komediserie med småtrevliga karaktärer och problem som inte tar överhanden utan skapar de nödvändiga motgångarna under en mysig halvtimme. En höjdpunkt är urladdningen mellan Stephen och Andrew i näst sista avsnittet, och jag hade gärna sett mer av samma, för när de båda skickliga komikerna ställs mot varandra i ett rappt halv-gräl är både manuset och skådespelet som bäst. Det ser ut som att en andra säsong av Snyltgästen är på väg och det kan nog bli roligt.

Tainaron av Leena Krohn

Stadsträdgården i Tainaron är inte alls som trädgårdar i den del av världen vi är vana vid. Där på ängen växer vilda blommor som är stora som människor, med 'blomkorgar stora som människoansikten' och ännu större. Inget att undra på att en del flanörer kryper in i blommorna, och själva njuter av att vara lika goda pollinatörer som bin och blomflugor. Det är vad vår berättare upptäcker under promenaden tillsammans med vännen och guiden Bocken. Hon är nyinflyttad till Tainaron, benämns Ambassadören men har inte några plikter förutom att lära känna den underliga staden, vilket förvisso fyller dagarna väl.

Fler och fler underligheter smyger sig in i hennes berättelser om livet i Tainaron, och det är roligt och effektivt att det först får låta som att de bara är detaljer i en någorlunda vanlig stad, tills vi efter att ha läst alla tjugoåtta breven förstår att det inte är mycket i Tainaron som är likt det vi känner till. Men vår mänskliga guide kallar även sina grannar för människor, fastän de har antenner, skimrande kitinskal och vingar och facettögon. På upptäcktsfärderna genom staden får vi med henne se väldigt olika sätt att leva och bo. En underlig parad drar förbi utanför hennes balkong. Inte mycket blir förklarat, men det är lätt att nöja sig med att bara uppleva konstigheterna tillsammans med vår berättare, och mer och mer förstå och lockas av livet där.

Leena Krohns återhållna och litet byråkratiska språk blir en fördel när det är så udda företeelser som beskrivs. Staden och dess sedvänjor existerar självständigt, bjuder inte in men stöter inte heller bort, och låter en besökare välja själv hur djupt hon skall ge sig in i stadslivet. En sådan fascinerande stad Tainaron verkar vara! Tack till Leena Krohn som berättar för oss om den!

Fler böcker av Leena Krohn:
Umbra: En inblick i Paradoxarkivet

Pereat Mundus

Bipaviljongen

The Deep Blue Sea med National Theatre

När du är fast "between the Devil and the deep blue sea" kan det djupa havet kännas lockande. Hester Collyer verkar ha längtat dit, men kanske inte helt och fullt. Det unga grannparet Welch hittar henne, utslagen av några piller, men inte så många, och med gasen påslagen, fast den var inte betald så den stängde av sig efter ett tag. De hinner hämta grannen Miller, som kan medicin, och hitta hennes självmordsbrev och ringa hennes make innan hon hämtar sig.

Hester återfinner sin sans och börjar släta ut skrynklorna i sitt liv inför de tillkallade. Det var inte så illa, det var ett misstag, säg inget till domare Collyer när han kommer - och inget till Freddie, den unge mannen hon bor med. För Hester lämnade sitt äktenskap med den högvördige domaren för den unge charmige Freddie Page. Under andra världskriget var han stridspilot, nu är han testpilot, och i 1950-talets England är det ungefär jämbördigt med att vara rockstjärna idag. Fast framgångarna hamnar längre och längre bak i tiden ju fler dagar som går, och detsamma gör den första passionen mellan Hester och Freddie. Men åh, passionen finns kvar. Men kommer den att hålla dem samman hela livet? När den ene vill ut på puben och fira varje kväll och den andra blir uttråkad av det?

Terrence Rattigans pjäs The Deep Blue Sea, som även blev film för ett antal år sedan, visar hur Hester måste sortera sina känslor inför de två männen i hennes liv. Dialogen mellan Hester och ex-maken är snabb och insatt, och man märker hur hon halvt längtar tillbaka till händelserna han beskriver. Men kärleken fanns aldrig där mellan dem, och även ett inslag av stolthet gör att hon inte kan vända tillbaka till den öppnade dörren. Freddie å sin sida får berätta om sin förvirring kring Hester för bäste vännen Jackie, och glidandet bort från Hester går snabbare ju mer desperat hon försöker hålla honom kvar.

Det finns ett annat motsatspar i Hesters liv och hennes hus, och det är först det unga paret Welch vars naiva välvilja bara understryker hur ensam Hester är i sina val. Men där är också grannen Miller som kanske har varit med om värre prövningar än Hester och kommit ut på andra sidan. Hans ord är inga löften om lycka eller uppmuntrande fraser, bara stilla betraktelser från någon som valt att stanna kvar i livet fastän det blir misslyckat och riktigt smärtsamt ibland. Det är den ljusare nyansen av grått, inte guldkanten, som visar vägen fram ibland.

National Theatres uppsättning av The Deep Blue Sea från 2016 bärs av den starka Helen McCrory som Hester, vilket behövs då många andra av insatserna är svagare, i synnerhet den överdrivet pojkaktige Tom Burke som Freddie Page, men tack och lov möter Hester sin jämlike i Nick Fletcher som Mr Miller. Pjäsen är sevärd särskilt för de sista scenerna.

Länk till National Theatres YouTube-sida för The Deep Blue Sea