Jungfrustenen av Michael Mortimer

Under pseudonymen Michael Mortimer drog Daniel Sjölin och Jerker Virdborg till sin spets det litterära manifest som den senare undertecknat, det som ville uppvärdera den berättande prosan, tillgänglig för en stor publik. Personligen är jag glad att de valde att kasta sig in i fantastikgenren istället för att trycka fram en ny deckare. För även om Jungfrustenen till största delen är konkret action och lägger sig vinn om att antyda vetenskapliga grunder, så är det själva Jungfrustenen med otydliga men lätt övernaturliga krafter som är gåtan vars lösning vi läsare och alla andra i boken jagar efter.

Man kan också se boken som ett experiment i att göra skrivandet lätt för sig, á la Michel Houellebecqs Kartan och landskapet, vilket slog mig redan innan det första wikipedia-kapitlet dök upp. Språket är enkelt och konkret, beskriver vad som händer med lagom detaljrikedom och sparsamt med inre monolog, men tack och lov slipper vi genregurun Dan Browns ständiga repetitioner för dem som glömt vad som hänt de senaste fem sidorna. Men likt honom har de båda herrarna skrivit en riktig bladvändare. Hela tiden händer det något nytt och spännande, och i handlingen kastas det in kända personer som Carl von Linné och till och med Frank Sinatra och Greta Garbo.

Jag undrar dock om författarna gjort det så lätt för sig att de outsourcat några sidor till en underbetald PRAO. Det är kapitlen om Greta Garbo samt alla kapitel med en viss Paul och den misslyckade och förgrämde författaren Mikael. De två sistnämnda är irriterande stereotyper av var sitt slag och deras repliker pinsamt jobbiga.

Boken är ändå spännande, som sagt, och påminner på många sätt om Edgar Allan Poes äventyrsberättelse om Arthur Pym. Nu är den första delen av planerade sex, och det visar sig att historien inte alls är fristående utan slutar med många frågor hängande i luften. Det är litet snopet, och det får mig också att fundera på om jag vill fortsätta med bok två i serien. Om man måste vänta ända till den sjätte boken för att få en avslutad historia är jag inte säker på att jag vill följa med på åkturen. Men jag unnar Michael Mortimer en läsekrets, och hoppas att de som gillar fartfyllda äventyr i många delar läser Jungfrustenen och dess uppföljare.

Adrián Villar Rojas på Moderna Muséet

I några salar presenterar Adrián Villar Rojas några av sina verk under namnet Fantasma, vilka knyter an till muséer och deras funktion. I några halvkrångligt (snett utstickande ur väggen) presenterade fotografier får vi se gudavarelser nedtagna på jorden: bland byggmaterial utanför en byggnad som möjligen är ett museum ligger statyer i övermänskligt format. I vanliga fall står de imponerande och oberörda över oss åskådare, men nu ligger de på marken, isärtagna till halvor, tydligt berövade sin kraft.

I en större sal är ett stort antal föremål presenterade på en vit plattform upphöjd till (hög) ögonhöjd. Litet snett underifrån, som om det är vi som är nedgrävda, ser vi saker som skulle kunna vara varsamt framplockade vid en arkeologisk utgrävning. Men de är nästan alla hybrider, maskintillverkade samtidsföremål har antingen slagit rot eller börjat förmultna på ett icke-naturligt sätt, eller vuxit samman med något annat föremål. De har också till stor del ljusa pastellfärger. Här och där syns halvtrasiga trädockor, flickfigurer i hukande ställningar som om de är på väg att kissa. Det är oklart för mig varför just de finns just där. Utställningen är underhållande, men litet för otydlig för att säga mig något konkret.

Länk till Moderna Muséets sida om Adrián Villar Rojas

 

My Brilliant Friend av Elena Ferrante

Efterkrigstidens Italien var ingen varm idyll av det slag som nordbor drömt om sedan hundratals år. I minnet finns brotten som gjorde några människor rika på andras bekostnad, och i de napolitanska kvarter som beskrivs i My Brilliant Friend följer människors liv stränga manuskript: barn disciplineras av sina föräldrar och lärare, och i unga år styrs de in på ett av de tillgängliga yrkena. På de knapra inkomsterna finns inte stort utrymme att drömma. Unga pojkar försöker förföra unga flickor med lock och ibland med hot, och flickorna måste ge lagom motstånd för att inte själva fördömas. Nära under ytan finns det latenta våldet: far mot son, granne mot granne, skolbarn mot duktigare skolbarn.

Bokens berättare delar förnamn med författaren, Elena, och det är hennes barndom och ungdom sammantvinnad med bästa väninnan Lila som berättas. Vänskapen mellan de båda är så stark och komplex som den kan vara mellan två flickor: samtidigt som de båda känner varandra bättre än några andra i de bullriga kvarteren, är vissa sidor av Lila svårbegripliga för Elena. Och så är det deras skolgång: Elena är bra i skolan, men Lila är ännu bättre. I sammanhållningen mot pojkarna som hatar Lila för att hon är smartare än de, skär det ändå i Elena att veta att Lila alltid kommer att vara den bättre.

Tills de når tonåren och det är dags att välja väg i livet. Då slutar många elever skolan för att hjälpa sina föräldrar och lära sig deras arbete, särskilt de från fattigare familjer. Lärarinnan kommer hem till de begåvade barnens föräldrar för att övertala dem att skicka sina barn till högre utbildning, och motsträvigt säger Elenas föräldrar ja. Men Lilas far säger nej. Jämfört med våra dagars KomVux och envisa försök att ge alla högskolebehörighet är det här en dörr till en annan livsbana som stängs igen för alltid. Lila biter ihop och försöker tråckla sig fram på en egen väg, men gapet mellan de båda unga kvinnornas liv vidgas bit för bit. Lilas nya, annorlunda framgångar värker i Elenas sinne; både som en svag avundsjuka och för aningen om hur Lila tvingats kompromissa med sig själv.

Elena Ferrantes språk är precist och kan tyckas kallt, men de knapphändiga detaljerna målar upp det inrutade och förutbestämda livet som människorna delvis försöker komma undan. Frysta ögonblick illustrerar dynamiken mellan aktörerna i Elenas och Lilas liv. Elenas tankar avslöjar de många känslor hon inte kan låta ta överhanden. Varje mening är nödvändig i den här kraftfulla berättelsen, som kan läsas helt fristående och avslutat, men som tack och lov fortsätter i tre böcker till.

Fler böcker av Elena Ferrante:
The Story of a New Name
Those Who Leave And Those Who Stay 
The Story of the Lost Child

AC/DC på Friends Arena

In Rock we trust
It's Rock or Bust

Med en av de nya låtarna inleds konserten med de gamla hjältarna i AC/DC. När vi sorgsna trodde att de aldrig mer skulle spela live kom de med en ny skiva och en världsturné med samma titel: Rock or Bust. Därför är det väldigt synd att ljudet är så väldigt dåligt på Friends Arena, och det allra viktigaste försvinner i skramlandet: Brian Johnsons sång och Angus Youngs gitarr. Under de första låtarna går det knappt att höra vilken tonart de spelas i, även om det blir litet bättre efter ett tag. Det här är ett återkommande problem från Friends Arena, och det vore bra om världsartister vägrade att spela där tills det blivit löst.

Men det behövs förstås mycket plats för alla femtiotusen som vill vara med på AC/DC:s jätteparty! Stämningen är hög och publiken applåderar och jublar tacksamt åt de energiska rockarna på scenen. Efter superhitten Back in Black kommer ännu en ny låt, Play Ball, som står sig bra mot de gamla med en röjig refräng och bra gitarrslingor.

Hängivna fans, som såg sin fjärde konsert under Rock or Bust-turnén, berättade att bandet på stockholmskonserten hade högsta energinivån hittills, men längre pauser mellan låtarna. Men under de där sekunderna när scenen var mörk och tyst hann vi fans andas ut, ställa om öronen och lyssna efter nästa ikoniska gitarriff eller trumintro, och ladda inför nästa rykare. Även låtar som skulle kunna bli sega, som Sin city och Have a Drink on Me, lät mäktiga.

AC/DC:s egen high speed-skapelseberättelse, den fantastiska Let There Be Rock, mynnade ut i ett tjugo minuters gitarrsolo av Angus Young, som verkade ha outtömliga energiförråd och kunde spela virtuost även mot slutet av den långa konserten och det långa solot. Visste man att det var sista låten på spellistan för ordinarie set ville man höra honom spela hur länge som helst rusande över scenen, kanande på rygg på plattformen högt över publiken, uppklättrad på förstärkarväggen längst bak på scenen.

Men det blev ju extranummer, förstås! Det är tråkigt när en guldkonsert tar slut, men mindre tråkigt när den slutar med sådana superlåtar som Highway to Hell och, naturligtvis, For Those About to Rock, med sina maffiga kanonskott. Tack, AC/DC, för en underbar konsert! Vi måste fortsätta att rocka även om det här är er sista turné.

Magic Mike XXL

Var det fint att se nästan nakna vältränade män dansa sexigt i Magic Mike? -JA! Drog det miljontals lyckliga kvinnor till biosalongerna? -JA! Skall vi göra en till film i samma anda? -JA! Skall vi minimera handlingen och huvudpersonens moraliska dilemman eftersom det är ointressant? -JA! Skall vi göra filmen lättsam och rolig? -JA!

Jag ställer upp på allt ovanstående och begär inget mer av Magic Mike XXL än två timmars kittlande underhållning. Stripparlivets baksida med kroppsfixering, objektifiering och drogproblem problematiseras ännu mindre än i första filmen, men tonen i filmen känns ändå bra och äkta på sitt eget sätt. Nästan alla dansare från första filmen är med igen, men nu är det dags för den sista showen, sista chansen att visa upp alla sina bästa sidor för en jublande publik och gå därifrån överösta med beundran och en massa dollarsedlar. Vår Magic Mike (Channing Tatum) har lämnat businessen och startat en möbelsnickerifirma, men grabbgänget kommer förbi för att skaka om honom. Självklart väcker det gamla minnen hos honom.

Det är en riktigt fin scen när Mike står i sin verkstad, lyssnar på musik och plötsligt får höra sin gamla show-sång, Ginuwines sugande Pony. När hans höfter börjar svänga och han river loss över hela verkstaden är det kärleken till dansen och kroppens lust att röra sig sexigt som firar triumfer. Den här känslan tar Mike med sig och sprider till kompisgänget, och får dem att ge dansandet en personlig touch. I nästan alla scener spelas också sugande musik, som att livet är en dans till ett läckert soundtrack.

Den stora avslutande dansföreställningen skall ske på det årliga strippkonvent i Myrtle Beach, och vägen dit blir en kul, flummig roadmovie där vi får lära känna killarna närmare och skratta åt deras charmiga hyss. På vägen kommer också ännu ett steg i transformationen av dansen; fokus på en dansares förförelsekonster blir till fokus på en enda kvinna ur publiken som sätts i centrum. Det är ett smart grepp som gör killarna till mer än sexobjekt som juckar till allas vildaste lustar; nu är de även den sortens förförare som låter ensamma, svikna, osäkra kvinnor känna sig vackra och viktiga.

Det är en god ambition, men jag måste säga att jag föredrog de stora koreograferade gruppdansscenerna i första filmen framför de här tête-à-têterna inför en visserligen lika upphetsad publik. Får vi då någon stor och mäktig dansscen i finalen på Myrtle Beach? Ja, och inte bara en. Allt trubbel på vägen smälter bort i en stor hyllning till attraktion, vild sex och en enkel, lustfylld syn på livet.

Broadway Ladies på Boulevardteatern

Ah, Broadway, det glittrande paradiset för aspirerande stjärnor, och skaparen av brokiga drömmar i många hjärtan! Men hur intressanta är kvinnorollerna i musikalerna? Vad är det för historia som berättas? På en torkvind, omgivna av redskapen för en traditionell kvinnoroll, börjar de sex sångerskorna i Trojkan Nöjesproduktions uppsättning med att sjunga om de låga förväntningarna på flickor redan utanför scenen. Så följer ett sprudlande medley ur kända musikaler - med exempel på vilka skrattretande dåliga kvinnoideal som sjungs fram där! Tits and Ass från A Chorus Line är bara en i raden av ansträngt sexiga sånger. Det är svårt att inte ryckas med av de sköna melodierna, men ironin lyser igenom när dumheten i texterna blir uppenbar.

Kvinnorna på scenen börjar bolla förslag på vilka roller de verkligen skulle vilja spela på scen, de som traditionellt går till män: Sweeney Todd! Dr Jekyll och Mr Hyde! Javert i Les Misérables! Berger i Hair! Scenen fylls av energi när sångerskornas röster får blomma ut utan gränser.

Men det var ju något som pockade på från början: lesbiska roller i musikaler, homosexuella kvinnor som inte bara är en rolig sidekick. Där finns visserligen musikalen Rent, och den viktiga kärlekshistorien i The Color Purple. Och nu också den Tony-hyllade Fun Home efter Alison Bechdels serieroman med samma namn! Vi får höra en riktigt fin sång ur den, en sång som ger mersmak. Med de här mjukare, innerliga sångerna får framförandena en personlig ton och blir djupt gripande.

Musikaler på Broadway där kvinnor skrivit, tonsatt eller regisserat kan alltså räknas på ena handens fingrar. Jättetrist! Vad kan man göra åt det? Man får förstås skapa förändringen själv, kommer ensemblen fram till. JA, sätt gärna upp Fun Home! Jag är säker på att det finns fler lika begåvade musikalartister som kan hjälpa till att fylla rollerna i en succéshow. Broadway Ladies är ett utmärkt smakprov på hur smarta, roliga och intressanta kvinnor kan låta, och de förtjänar fulla hus och en entusiastisk publik!

Länk till Pride@Boulevardteatern

Trojkans Instagram

Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson

De drar fram som en tromb, Kalmars Jägarinnor. Täckta i brunkräm och läppglans drar Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva från fest till fest utan att passera vardagen. Boken berättar bara om tillfällena på hög volym, med glitter, dans och festkläder och framför allt med mycket sprit. De utgör en tight, tight gemenskap, men är den så varm egentligen? Jossan hånglar ofta med killarna Eva är förälskad i; om någon är så full att hon blir utkastad lämnas hon vid vägkanten för att ingen vill missa en festkväll.

Tjejerna blir mer och mer vågade; stjäl pengar ur folks jackfickor, gör inbrott i en kiosk, som om inget är fel eller farligt för dem, och framför allt: Vem skulle misstänka oss?

Visst, jag hörde till de ordentliga flickorna i skolan, och Kalmars Jägarinnor skulle säkert skrämt mig, retat mig och retat sig på mig. Vad jag önskar av en bok är ändå gärna att kunna sätta mig in i livet för dem som berättar, men trots att jag också hade en röjig festperiod i mitt liv kan jag inte känna med tjejerna i boken. För det hade jag velat ha mer av den sköna känslan från ruset, inte bara från spriten utan från dansandet och sammanhållningen. Den dyker upp i några korta glimtar, men det största intrycket är bara att tjejerna beter sig som idioter, inte för att de vill utan för att de inte känner till något annat och inte vill leta efter det heller.

Efter hundra sidors fylla, hångelförsök och gnat med pluggtjejerna kommer brottstycken av en mörkare historia, en som skapat ångest hos den som minns Jägarinnetiden. Det har redan skymtat fram livssorger hos flickorna - en alkoholiserad pappa, en mamma med cancer - möjliga anledningar till att supa sig bort från vardagen. Men kapitlen från den parallella/framtida berättelsen får mig att ifrågasätta bokens syfte. Skall vi få mer förståelse för huvudpersonen för att hon hade en litet djupare själ och tog skada av det som hände? Kan det förklara eller ursäkta allt som hände innan?

Det känns som att de korta fragmenten undergräver huvudberättelsen om droger och småkriminalitet i en liten ort - och den berättelsen grep mig ju inte till att börja med. De talar om hur de vill bort från Kalmar, men det liv de lever med helgsupande och stöld av pengar, sprit och varandras killar skulle de kunna leva i vilken småstad som helst. Skall vi se det genom ett annat filter därför att en av dem hade aningen högre ambitioner än så?

Många har hyllat Kalmars Jägarinnor för dess energi och bildspråk. Om det finns en historia värd att minnas där så är jag rädd att den berättas på en våglängd jag inte uppfattar. Men jag lyssnar gärna på förklaringar till vad som är bokens kvaliteter.