Bordet är dukat i den kala, vita salen på Konstakademien. Under serveringskuporna döljer sig intressanta saker - en lösnäsa att ha på sig medan man sjunger är inte ens det mest överraskande! Vi har Anna Christensson vid flygeln, Tessan-Maria Lehmussaari på sång, och Sophie Augot som museivakten som plockar av sig lösmustaschen och blir en dansande kommentator till vad som sjungs.
Eric Satie använde sig av Platons kända dialoger för att skriva sitt symfoniska drama Socrate. De tre delarna i verket hämtar sina libretton från Platons Symposion, Faidros och Faidon för att beskriva olika viktiga aspekter av Sokrates liv. De första två kan sjungas i dialogform, men här framförs alla sångpartier av den inlevelsefulla Tessan-Maria Lehmussaari, och hennes rika sopran får de vackra melodierna att klinga underbart i rummet. De tre kvinnorna deltar i de olika upptågen kring bordet dukat med en mjuk vit duk och silverservis - salta pinnar står på menyn, och bara salta pinnar! Det kan låta oss åskådare tänka oss tillbaka till den kreativa explosionen under tiden som Satie var verksam, då man tänjde på gränserna för vad som sågs som tillbörligt samtidigt som man skapade stor konst som älskas än idag.
Det sista av styckena, Faidon, beskriver hur vännerna är med Sokrates i fängelse och bevittnar hur han tar giftbägaren han är ålagd att dricka. Den målande och gripande texten hörs klart i den svenska översättningen, och de grymma ögonblicken blir levande inför våra ögon och öron. Där blir Sophie Augots dans en fysisk illustration av - tidvis vännernas och tidvis Sokrates egna - reaktioner inför dödsdomen och dess verkställande: frustration, ifrågasättande, motstånd, desperation, uppgivenhet. Här tas vår kloke lärare och vän Sokrates ifrån oss. Så onödigt. Ändå en liten tröst att han fortfarande koms ihåg och inspirerar till nya verk.
 |
| Foto: Maximilian Mellfors |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar