Tataröknen av Dino Buzzati

Den nyblivne officeren Giovanni Drogo är på väg till sin första kommendering. Fästningen han är på väg till ligger två dagsresor från hans hemby, och färden dit sker till häst, utan sällskap. I det karga landskapet förstoras varje tanke och känsla, inklusive den vaga oron att inte vara på rätt väg. Det är en föraning om livet i Fästningen, där en händelse skulle kunna vara början på något omvälvande eller också ingenting alls.

Fästningen utgör den yttersta utposten vid Tataröknen, och hör inte till de mest spännande kommenderingarna. När Drogo kommer fram får han vaga löften om att genast kunna fara hem för att vänta på en annan postering. Men för säkerhets skull, för syns skull, kan det vara bättre att stanna kvar fyra månader och sedan formellt begära att få återvända. Och likt en Hans Castorp blir Drogo kvar fastän han tänkt vända direkt, men till skillnad från det magiska berget så är inte den sociala samvaron jämförbar med världen utanför. Istället är det monotonin som fyller tillvaron från morgon till kväll, dag efter dag, och låser fast männen som kommer dit vid Fästningen och dess regler.

Som nämnt är det det faktum att inget händer och inget förväntas hända som gör att varje möjlig skiftning i tillvaron hamnar under lupp, som något att antingen välkomna eller ignorera som en hägring. Skulle tatarerna vara på väg tillbaka, över den ödsliga öknen där ingen har synts på åratal? Löftet/hotet om en anfallande armé och att till slut få visa sin duglighet i krig binder Drogo till Fästningen även efter att han börjar inse att möjligheterna till ett brokigare liv börjat rinna ifrån honom.

Soldatlivet skiljer sig inte mycket mellan de olika männen i Fästningen, men i kapitel med fokus på andra personer ser vi hur olika förhållningssätt till det enahanda livets krav kan ge mycket olika utfall. I slutändan är ändå det isolerade livet som beskrivs i Dino Buzzatis Tataröknen en form av spegling och förstoring av livsval gjorda i världen utanför Fästningen.