Bröst och ägg av Mieko Kawakami

Natsuko är flera år yngre än sin storasyster Makiko. Deras uppväxt var inte helt stabil, med modern som jobbade kväll på en halvdålig bar till en lön som inte räckte. Nu verkar Makiko upprepa den avlidna moderns liv: hon jobbar som värdinna på en liknande bar hemma i Osaka och har tonårsdottern Midoriko. När de två kommer på besök till Natsuko i Tokyo glider barndomsminnena fram. De beskrivs utan sentimentalitet och utan att uppehålla sig vid eländet, men man kan förstå vilken tröst det var de gånger de togs om hand av den trygga mormodern Komi, efter att den redan frånvarande fadern försvunnit och mor och döttrar hastigt och oförklarat flytt från sin lägenhet mitt i natten.

Det visar sig att Makiko är i Tokyo för att besöka kliniker för bröstförstoring. Året är 2008, plastikkirurgi har ännu inte blivit vardagsmat och en operation skulle kosta mycket mer än vad Makiko egentligen har råd med. Natsuko blir bestört när hon tänker sig silikonkuddar ditsatta på systerns magra kropp. Likaså upprör det Midoriko vars nyss påbörjade pubertet betyder nya krav på henne från samhällets och klasskamraternas värderande blickar. Det är givande att få de här tre olika infallsvinklarna på kvinnokroppens behov och förväntade utseende, i ljuset av systrarnas tidigare liv.

Bokens andra och längre del utspelar sig några år senare och centreras kring Natsukos funderingar kring att få barn. Hon vet sedan länge att hon är asexuell och ogillar sexakten. Kan det gå att få barn via artificiell befruktning? Här blir boken väl teknisk och ointressant i de många genomgångarna av precis hur det kan gå till, även om man kan minnas att den nog var till god nytta för att förklara och bryta tabun kring insemination när den kom ut i Japan. Men det är de personliga berättelserna som ändå betyder mest. Natsuko hamnar på ett föredrag hållet av människor som tillkommit av donerad sperma - vuxna människor som är besvikna över hur de kom till, över att de aldrig kommer att få veta vem som var deras biologiske far, över att de alls kom till världen. Det är intressant hur publikdiskussionen efter föredraget blir till en räcka av uttalade åsikter, diametralt motsatta varandra och inte alls någon dialog som öppnar för förändring.

Men som sagt, det är de personliga berättelserna som kan forma ens tankar och likaså är det de som är behållningen med boken. Dialogerna är ofta litet styltiga men när en person börjar berätta om sitt liv flödar prosan fint, dels för att de vågar öppna sig om svagheter och sorger för någon annan och dels för att Mieko Kawakami balanserar miljöskildringar och psykologiska förklaringar väl. Det är i de här partierna vi får lära känna Aizawa, den ende sympatiske manliga karaktären i en bok främst befolkad av kvinnor som på olika sätt sliter för sitt uppehälle. Natsuko upplever själv några sådana viktiga ögonblick som beskrivs lyriskt och inkännande; bland annat när hon kliver in i ett gammalt övergivet badhus och när hon kommer tillbaka till barndomens Osaka. Tiderna förändras och saker blir annorlunda, och tack och lov ofta bättre.