The Graveyard Book av Neil Gaiman

Ja, spöken är snälla och det som gömmer sig i skuggorna vill dig inte illa. Det där är alltid skönt att läsa för mörkrädda barn och vuxna, och det får vi göra i Neil Gaimans bok om pojken som växer upp på en kyrkogård. Han får spökföräldrar som tar hand om honom, Mr och Mistress Owens, som äntligen får det barn att ta hand om som de önskade sig i livet. Alla de döda på kyrkogården hjälper till att uppfostra pojken, Nobody Owens som kallas Bod. En del av lektionerna och umgänget blir förstås udda, inte konstigt med tanke på att lärarna antingen levde för hundratals år sedan eller är underliga på andra sätt. Ändå blir Bod klok, snabbtänkt och artig vilket kan bli till nytta även bland levande människor.

Men jo, det finns farliga varelser inom kyrkogårdens grindar, men ännu värre är de som lurar i världen utanför. För det var när hela Bods familj mördades som den halvtannat år gamle pojken tultade in i en säker hamn på kyrkogården. Mördaren lär inte ha gett upp sitt sökande, och förr eller senare behöver Bod lämna de vänliga döda och lära sig att leva bland de levande, och då kan den grymme mördaren vänta för att avsluta sitt uppdrag.

Den brådmogne Bod hinner förstås smyga utanför grindarna några gånger och hamna i större faror än han förstår. Även omsorgen om honom är större än han förstår, i form av hans så ofta irriterande lärare Silas och Miss Lupescu, men det finns ögonblick när inte ens de kan hjälpa och faran tar form alldeles inpå den halvvuxne Bod.

Trots de allvarliga stråken i handlingen är tonen i The Graveyard Book lätt, och detaljerna i livet efter döden är livliga och underhållande. De känslor som varelserna Bod möter hyser för honom är tydliga men nyanserade; välvilja, glupskhet, irritation, illvilja, ondska. The Graveyard Book är ett fint äventyr med några viktiga drag av sorg och vilsenhet.

Fler böcker av Neil Gaiman:
Good Omens (med Terry Pratchett)