Aniara i film och serier
I panelen kring den tidiga och banbrytande svenska science fiction-berättelsen Aniara, verseposet av Harry Martinsson, satt två personer som gjort egna tolkningar av det: tecknaren Knut Larsson och Hugo Lilja, vilken även representerade sin medregissör av den nyutkomna filmen, Pella Kågerman. Moderator Nina Grensjö ställde bra frågor och lät de två kreatörerna utveckla sina tankar kring hur de hade arbetat.
Knut Larsson hade nog läst Aniara som ung men drabbades mer av den som vuxen, när läsningen manade fram inre bilder och fick honom tycka det var konstigt att ingen ännu gjort en visuell tolkning av den mycket visuella historien. Under åren tog han upp sin idé om Aniara då och då och skrev synopsis på vad han kom ihåg, litet med flit utan alltför mycket omläsning. Boken är ju så rik att man ändå inte kan räkna med att få med allt i sin tolkning av den. Erik Lindegren som skrev librettot till operan från 1959 sade att hans version var som en buljongtärning av texten. Knut Larsson säger att hans tolkning snarare är som ett tuggummi. Och eftersom han ofta placerar sig själv och sina vänner i sina serier, så är Mimaroben han själv fast med runda glasögon. Han gick också tillbaka till Martinssons debut, diktsamlingen Spökskepp, för att se vilka tankar han kunde ha burit vidare till Aniara.
Hugo Lilja berättade att Pella Kågerman såg Stadsteaterns uppsättning av Aniara år 2012 med sin mormor, vilken sedan fick stroke och hamnade på Sabbatsbergs sjukhus. Läsning ur Aniara vid sjuksängen blev ett rollspel med Kågerman som Mimaroben, mormor som Miman, sjukhuset som goldondern och sjuksköterskor och övriga patienter som personal och passagerare.
Varför är skeppet Aniara så stort? 1 x 4 km, nämns det. Men det är en rymdfärja i ständigt bana som inte behöver landa, däremot behöver det livsuppehållande system. Att frakta människor fram och tillbaka under treveckors resor kräver behagliga miljöer likt shoppingcentra och Finlandsfärjor. Inspiration till filmens interiörer kom från "det strandade rymdskeppet", shoppingcentrat i Sollentuna strax intill Aniaratorget. Regissörerna besökte fler shoppingcentra med liknande design (nästan alla ritade av samma arkitektkontor) och med ledning ur originaltexten om hur dyrbart trä är fick de tanken att "fejkträ" är på Aniara lika lyxigt som fejkmarmor för oss.
Hade man kunnat använda mer av orden från ursprungstexten? Nej, för Aniara innehåller inte så många dialoger och användbara repliker, men däremot så mycket mer lyrik i beskrivningar som måste göras på annat sätt. Så hade dagens tolkare velat fråga Harry Martinsson något? Det kanske hade varit riskfyllt att fråga vad han tyckte om tolkningarna, eftersom han lär ha ogillat såväl film som serier! Men Martinsson lär ha dikterat Aniara från sofflocket, i ett hypnagogt tillstånd som Larsson hade velat veta mer om. Båda hade också träffat Harry Martinssons döttrar, vilka varit välvilliga och hjälpsamma.
Fördelen med det egna mediet såg Knut Larsson som att tecknandet ger så stora friheter att tolka och expandera. Hugo Lilja ser filmens styrka i att den når ut till så många fler än en bok som kanske inte många läser. Men filmen Aniara har tagits emot på olika sätt av publiken; en del gillar och känner igen sig i de existensiella frågorna och stämningarna. Andra däremot saknar action! Inför filmatiseringen var regissörerna också på en runda i Los Angeles och Las Vegas för eventuell finansiering, inklusive ett möte med den legendariske agenten Ari Emanuel. Två telefoner ringde ständigt, han blev mer agiterad och när regissörerna berättat om slutet, med ett tomt och öde rymdskepp på väg mot Lyrans stjärnbild, fyllde han i med "... but one survives..." Då visste Kågerman och Lilja att de inte skulle välja Hollywoodspåret.
Båda kreatörerna var nöjda när de kände att deras verk stämde överens med stämningen i originaleposet. Knut Larsson ville själv med sitt album vara en Mima som visar mänskligheten och våra villkor och kanske få människor att fundera. Hugo Lilja ville säga "Vi är inte på Aniara än. Njut av det, och ta ansvar för det."
Guest of Honour interview with Frances Hardinge
I samtal med Johan Anglemark berättade Frances Hardinge om sig själv och sitt skrivande. Uppväxt omgiven av böcker var hennes favoriter Susan Cooper, Alan Garner, Sherlock Holmes och The Hobbit. Speciellt vid läsningen av Roald Dahls James and the Giant Peach och det oväntade sättet varpå James föräldrar försvann fick hon en känsla av frihet: vad som helst kan hända i den här historien! Och den känslan vill hon själv återskapa i sina böcker. Fantasy var för henne mer frihet, inte eskapism. Världen kändes ändå stor och mystisk, så realistiska beskrivningar av den skulle inte räcka. Hon vill gärna skrämma sig själv med sina böcker, och alltid, alltid gå utanför sin comfort zone. Hon känner ingen komfort i sin comfort zone!
Frances Hardinge är en författare som planerar sina böcker, av flera skäl: hon bygger dem ju på mysterier och måste då ha svar på de frågor och hemligheter hon för in i handlingen. Om de utspelar sig under en annan tidsepok, eller i en annan värld, måste hon göra research på hur saker och ting fungerar. Och så är det så här att 2/3 in i boken hinner hon tröttna på den och tänka att det är det sämsta hon någonsin skrivit, ingen kommer att gilla den! Då är det nödvändigt att ha planerat så att hon kan lägga energin på att fullfölja vad hon tänkt. Utom Cuckoo's Song! Den hatade hon aldrig under tillkomsten, så då blev hon självsäker och trodde att förbannelsen släppt men o nej, nästa bok började hon bara hata ännu mer under skrivandets gång.
Inspirationen till böckerna kommer oftast flytande med små bitar i taget, men i fråga om The Lie Tree var det trädet självt som dök upp i Frances Hardinges tankar medan hon var ute och vandrade. Kring det, det egentligen enda fantastiska elementet i boken, satte hon den omgivning som skulle behövas: en historisk tid, den viktorianska, med sin dubbelhet i form av bigotteri, hemliga liv men också sökandet efter kunskap.
Hardinge är för övrigt också livrädd för att skriva något som imiterar något som redan finns, till och med när hon skrev A Face Like Glass, fylld av exploderande ostar och andra oväntade saker. Researchen inför den boken var lustig, då hon gick på en ystningskurs och började ställa frågor som var olika allt som de andra deltagarna undrade. Inför Cuckoo's Song frågade hon ut en vänlig kvinna på spårvagnsmuséet om... vad som skulle hända om en spårvagn började levitera, och hur svårt det skulle vara att då tippa ut någon genom fönstret (mycket svårt, fönstren är för små). Nyttig information inför A Skinful of Shadows fick hon genom att läsa en bok från 1600-talet där Sir Thomas Brown avslöjar vidskepligheter som felaktiga. Vilken bra lista över vidskepligheter och myter det var!
Nu skriver Frances Hardinge på en bok som verkar mycket spännande, som utspelar sig på en alternativ värld där vattengudar stridit och dödat varandra. Människorna som lever på öarna där dyker efter de döda gudakropparna som är bra att bygga saker av. Men en av dem hittar kroppsdelar som inte är som de andra... utan som rör på sig!
Det är en sammansvärjning!!!
Anna Davour och Martin Rundkvist förnekar bestämt att de skulle vara rymdödlor eller avlönade av Vladimir Putin. Hmmm, sådana där tvärsäkra uttalanden, kan man verkligen lita på dem, speciellt när det kommer från dem själva? Vem gynnar det att vi tror dem? Nåväl, båda två är kända föredragshållare på fantastikkongresser och med vetenskaplig bakgrund, Anna Davour dessutom i MEDIA (MainStreamMedia, yo!). De gav sig in i ett löst samtal om konspirationsteorier, varför de uppstår och vilka som håller fast vid dem.
En undersökning på Metro/YouGov är inte helt tillförlitlig då de svarande är självselekterande och alltså inte ett representativt urval av befolkningen. Det är ändå intressant att en poll om vilka konspirationsteorier man tror på gav över 50% utslag på "hemliga överstatliga grupper styr världen" och "världseliten samarbetar", tätt följda av "staten styr svenska medier". Detta är osannolikt av flera skäl. Till att börja med är det svårt att bevara en hemlighet. "Berättar du för tre så vet hela världen" lyder ett gammalt ordspråk, och om tusentals skulle vara inblandade är det ännu mindre chans att alla skulle hålla tyst om hemligheterna i alla sammanhang, i åratal. Och vad gäller att medierna skall vara styrda har Anna Davour träffat så många yviga journalister med skilda inriktningar att det är svårt att tro att de skulle kunna styras. Detsamma gäller för (klimat)forskare i det, tydligen, mutade forskarsamhället, på tusentals universitet och högskolor runt om i hela världen.
De som tror på konspirationsteorier är oftast de som själva känner sig maktlösa. Om de intalar sig att de vet något som andra inte vet, så känner de sig smartare. Det är en lockelse att vara en av få som vet hur världen fungerar. Det kan också vara en ursäkt till att de själva inte kommit längre i livet än de har; de har hindrats av hemliga omständigheter. Undersökningar har visat att rädda människor har lättare för att tro på konspirationsteorier. Att hjärnan gärna vill se sammanhang i slumpmässiga händelser, vilket kan vara en bra egenskap, kan slå över i att man ser hemliga meddelanden där man tror de finns, såsom kvinnan som förföljde Ewert Taube såg hur han friade till henne genom radannonserna i Dagens Nyheter. När Estonia sjönk år 1994 luftades en del konspirationsteorier om varför, men de har dött ut nu, kanske för att de inte var tillräckligt spännande.
I en del fall finns det en hård kärna av aktivister i en lös grupp av konspirationsteoretiker. Ibland har konspirationsteoretikerna egna svar på vad det är som görs i hemlighet och varför, men till exempel vad gäller chemtrails-oroade kommer de inte med egna svar utan kräver svar på frågorna Vad är det ni gör med oss i chemtrails? Vad är syftet?
Många konspirationsteorier av allvarligare slag menar att det finns ett ont syfte bakom konspirationerna, såsom att FN driver klimatfrågan för att omkullkasta världsordningen, eller att en hemlig grupp vill göra Europa till Eurabien och skapa oroligheter och inbördeskrig. Det är svårt att få svar på varför de skulle vilja göra detta, då mer logiska och trovärdiga svar än de cyniska svar som framförs att de hemliga grupperna tjänar pengar på det.
De två panelmedlemmarnas samtal var lättsamt och drev från tema till tema efter vad som kom upp, men kanske var diskussionen litet för lättsam och för litet underbyggd med tanke på att konspirationsteorier kan leda till motsättningar, misstro mot dem som faktiskt har forskat och vet, hat mot utomstående, och i värre fall våld. Men litet mer av underbyggnad och noggrannare genomgång av olika galna idéer fick vi av Anna Davour i ett annat föredrag nästa dag, nämligen...
Alternativa fakta om universum
Oj, så litet människor vet om världen, och så mycket de ändå tror sig veta! Anna Davour hör till dem som tror att det finns objektiva fakta om hur vår värld är beskaffad som vi kan ta reda på, och "världen ändrar sig inte bara för att jag har missuppfattat den". Det finns några saker som har fått henne att fundera litet extra på världens beskaffenhet. En av dem är atommodellen, om vilken vetenskapsmän så sent som för hundra år sedan inte hade enats. Men nu är den vedertagen, och så mycket av kemi, fysik, medicin med mera bygger på den. Att ta bort den och presentera en annan modell skulle rasera så mycket av överensstämmelsen mellan discipliner och teorier.
Något unikt för jorden i vårt solsystem är att härifrån ser solen och månen lika stora ut på himlavalvet. Det har spekulerats i att det har utgjort en viktig del i utvecklandet av matematik och fysik, för tack vare det har vi sol- och månförmörkelser som vi kunnat iaktta, fundera på, räkna på och bygga en världsbild av.
Världsbilden kan presenteras som ett pussel; man hittar bitar som passar ihop och pusslar vidare mot den stora bilden. Ju fler man har pusslat ihop, desto svårare blir det att byta ut en av bitarna mot något annat därför att alla hänger ihop. Då skulle man få byta ut så många andra bitar också.
Anna Davour stimuleras av många av de här skeptiska frågorna, och av att fundera på vad svaret egentligen är. Kan man övertyga någon som tror att jorden är platt? Åk runt jorden och kom tillbaka på samma ställe - men vi navigerar ju efter GPS, och de kontrolleras ju av NASA som vill ljuga för oss! Jaha, men om vi åker till södra halvklotet kommer vi att se andra stjärnor än på norra, vilket inte skulle hända om jorden var platt och att bara tittade rakt upp. Att solen rör sig åt andra hållet söder om ekvatorn kan förklaras av dem som sätter ekvatorn i mitten på den platta jordskivan. Men andra plattjordare sätter Nordpolen i mitten, och Antarktis som en vägg runt som hindrar saker från att falla av jorden. Det är därför ingen får åka till Antarktis. Att Anna Davour själv varit där och sett solen cirkulera kring sig själv är inget bevis.
En del invändningar är lika avancerade som teorierna de vill motbevisa. Förutom att planeterna rör sig runt solen rör sig även solen genom universum, i en vinkel mot ekliptikan. Så hur kommer det sig att inte planeterna kommer ivägen för solen, krockar med den och sugs in? De vetenskapliga förklaringarna är att solens rörelse är så liten att den inte gör skillnad, och att hela systemet rör sig så att banorna kring solen också följer den med konstant hastighet i samma riktning. Men det kan vara svårt att övertyga någon som inte vill tro på att man vet vad man talar om
(Nu är det faktiskt så att inte ens att den heliocentriska världsbilden löste mysteriet med de irreguljära banor planeterna ses ta kring jorden, när Copernicus presenterade den. Då kände man ännu inte till planetbanorna fullt ut, och visste till exempel inte att de är elliptiska. Det krävdes mer observation och räkning för att få världsbilden att stämma.)
En del ringer Anna Davour med fantastiska upptäckter som de tycker att hon (och Forskning och Framsteg) borde skriva om, som den om Nordkoreas rymdkapplöpning med USA - USA skickar visserligen en sond till solen men Nordkorea har redan placerat en människa där! Andra har egna teorier de vill få publicerade, teorier som andra fysiker inte förstår för de är så instöpta i det rådande fysikparadigmet. Men så som forskning fungerar när den fungerar är att en forskare publicerar något hen har undersökt. Så granskas det av andra forskare, kunniga inom området. Experiment upprepas och utvecklas, och idén stöts och blöts i åratal tills det möjligen utkristalliserats pålitlig kunskap från den. Men för den som inte kan eller vill gå den traditionella vägen finns en egen site för hobbyforskare: vixra.org Där kan man ladda upp sina egna artiklar om etervinden och gravitationsvågor, och läsa liknande eller kanske helt annorlunda artiklar av likasinnade.
Trovärdig fantastik
Till panelen om Trovärdig fantastik var jag själv moderator, och därför hann jag inte anteckna eller memorera så mycket av vad som sades av de engagerade författarna Mattias Kuldkepp, Thomas Årnfelt, Rhuddem Gwelin och Marija Fischer Odén. Om någon vill kommentera och komplettera blir jag tacksam! Det var ett givande samtal med många exempel på hur fantastik kan göras trovärdig, både i deltagarnas egna berättelser och i annat vi läst och sett. Tack och lov hade ingen av dem behövt ge upp någon bra idé för att de inte fick till trovärdigheten, och för det kan de tacka sina testläsare, som anmärker på sådant. Det var mycket roligt att höra hur Marija Fischer Odén använt sig av vad Adam av Bremen skrev om Norden på tusentalet, att här fanns människor med hundhuvuden, och andra med bara ett ben. Det använder hon sig av i boken hon skriver nu - men kanske har hon gjort det väl svårt för sig, och de enbenta, när hon låter dem bo i bergen? Det går säkert att föra i hamn, liksom de övriga fria idéer panelen kom med, som alkemi som fungerar och annat spännande.
Där fick jag sätta punkt för Ö-kon, som fortsatte några timmar till utan mig. Jag är mycket nöjd över allt jag fått höra, programmet, deltagarna och arrangörerna!
I panelen kring den tidiga och banbrytande svenska science fiction-berättelsen Aniara, verseposet av Harry Martinsson, satt två personer som gjort egna tolkningar av det: tecknaren Knut Larsson och Hugo Lilja, vilken även representerade sin medregissör av den nyutkomna filmen, Pella Kågerman. Moderator Nina Grensjö ställde bra frågor och lät de två kreatörerna utveckla sina tankar kring hur de hade arbetat.
Knut Larsson hade nog läst Aniara som ung men drabbades mer av den som vuxen, när läsningen manade fram inre bilder och fick honom tycka det var konstigt att ingen ännu gjort en visuell tolkning av den mycket visuella historien. Under åren tog han upp sin idé om Aniara då och då och skrev synopsis på vad han kom ihåg, litet med flit utan alltför mycket omläsning. Boken är ju så rik att man ändå inte kan räkna med att få med allt i sin tolkning av den. Erik Lindegren som skrev librettot till operan från 1959 sade att hans version var som en buljongtärning av texten. Knut Larsson säger att hans tolkning snarare är som ett tuggummi. Och eftersom han ofta placerar sig själv och sina vänner i sina serier, så är Mimaroben han själv fast med runda glasögon. Han gick också tillbaka till Martinssons debut, diktsamlingen Spökskepp, för att se vilka tankar han kunde ha burit vidare till Aniara.
Hugo Lilja berättade att Pella Kågerman såg Stadsteaterns uppsättning av Aniara år 2012 med sin mormor, vilken sedan fick stroke och hamnade på Sabbatsbergs sjukhus. Läsning ur Aniara vid sjuksängen blev ett rollspel med Kågerman som Mimaroben, mormor som Miman, sjukhuset som goldondern och sjuksköterskor och övriga patienter som personal och passagerare.
Varför är skeppet Aniara så stort? 1 x 4 km, nämns det. Men det är en rymdfärja i ständigt bana som inte behöver landa, däremot behöver det livsuppehållande system. Att frakta människor fram och tillbaka under treveckors resor kräver behagliga miljöer likt shoppingcentra och Finlandsfärjor. Inspiration till filmens interiörer kom från "det strandade rymdskeppet", shoppingcentrat i Sollentuna strax intill Aniaratorget. Regissörerna besökte fler shoppingcentra med liknande design (nästan alla ritade av samma arkitektkontor) och med ledning ur originaltexten om hur dyrbart trä är fick de tanken att "fejkträ" är på Aniara lika lyxigt som fejkmarmor för oss.
Hade man kunnat använda mer av orden från ursprungstexten? Nej, för Aniara innehåller inte så många dialoger och användbara repliker, men däremot så mycket mer lyrik i beskrivningar som måste göras på annat sätt. Så hade dagens tolkare velat fråga Harry Martinsson något? Det kanske hade varit riskfyllt att fråga vad han tyckte om tolkningarna, eftersom han lär ha ogillat såväl film som serier! Men Martinsson lär ha dikterat Aniara från sofflocket, i ett hypnagogt tillstånd som Larsson hade velat veta mer om. Båda hade också träffat Harry Martinssons döttrar, vilka varit välvilliga och hjälpsamma.
Fördelen med det egna mediet såg Knut Larsson som att tecknandet ger så stora friheter att tolka och expandera. Hugo Lilja ser filmens styrka i att den når ut till så många fler än en bok som kanske inte många läser. Men filmen Aniara har tagits emot på olika sätt av publiken; en del gillar och känner igen sig i de existensiella frågorna och stämningarna. Andra däremot saknar action! Inför filmatiseringen var regissörerna också på en runda i Los Angeles och Las Vegas för eventuell finansiering, inklusive ett möte med den legendariske agenten Ari Emanuel. Två telefoner ringde ständigt, han blev mer agiterad och när regissörerna berättat om slutet, med ett tomt och öde rymdskepp på väg mot Lyrans stjärnbild, fyllde han i med "... but one survives..." Då visste Kågerman och Lilja att de inte skulle välja Hollywoodspåret.
Båda kreatörerna var nöjda när de kände att deras verk stämde överens med stämningen i originaleposet. Knut Larsson ville själv med sitt album vara en Mima som visar mänskligheten och våra villkor och kanske få människor att fundera. Hugo Lilja ville säga "Vi är inte på Aniara än. Njut av det, och ta ansvar för det."
Guest of Honour interview with Frances Hardinge
I samtal med Johan Anglemark berättade Frances Hardinge om sig själv och sitt skrivande. Uppväxt omgiven av böcker var hennes favoriter Susan Cooper, Alan Garner, Sherlock Holmes och The Hobbit. Speciellt vid läsningen av Roald Dahls James and the Giant Peach och det oväntade sättet varpå James föräldrar försvann fick hon en känsla av frihet: vad som helst kan hända i den här historien! Och den känslan vill hon själv återskapa i sina böcker. Fantasy var för henne mer frihet, inte eskapism. Världen kändes ändå stor och mystisk, så realistiska beskrivningar av den skulle inte räcka. Hon vill gärna skrämma sig själv med sina böcker, och alltid, alltid gå utanför sin comfort zone. Hon känner ingen komfort i sin comfort zone!
Frances Hardinge är en författare som planerar sina böcker, av flera skäl: hon bygger dem ju på mysterier och måste då ha svar på de frågor och hemligheter hon för in i handlingen. Om de utspelar sig under en annan tidsepok, eller i en annan värld, måste hon göra research på hur saker och ting fungerar. Och så är det så här att 2/3 in i boken hinner hon tröttna på den och tänka att det är det sämsta hon någonsin skrivit, ingen kommer att gilla den! Då är det nödvändigt att ha planerat så att hon kan lägga energin på att fullfölja vad hon tänkt. Utom Cuckoo's Song! Den hatade hon aldrig under tillkomsten, så då blev hon självsäker och trodde att förbannelsen släppt men o nej, nästa bok började hon bara hata ännu mer under skrivandets gång.
Inspirationen till böckerna kommer oftast flytande med små bitar i taget, men i fråga om The Lie Tree var det trädet självt som dök upp i Frances Hardinges tankar medan hon var ute och vandrade. Kring det, det egentligen enda fantastiska elementet i boken, satte hon den omgivning som skulle behövas: en historisk tid, den viktorianska, med sin dubbelhet i form av bigotteri, hemliga liv men också sökandet efter kunskap.
Hardinge är för övrigt också livrädd för att skriva något som imiterar något som redan finns, till och med när hon skrev A Face Like Glass, fylld av exploderande ostar och andra oväntade saker. Researchen inför den boken var lustig, då hon gick på en ystningskurs och började ställa frågor som var olika allt som de andra deltagarna undrade. Inför Cuckoo's Song frågade hon ut en vänlig kvinna på spårvagnsmuséet om... vad som skulle hända om en spårvagn började levitera, och hur svårt det skulle vara att då tippa ut någon genom fönstret (mycket svårt, fönstren är för små). Nyttig information inför A Skinful of Shadows fick hon genom att läsa en bok från 1600-talet där Sir Thomas Brown avslöjar vidskepligheter som felaktiga. Vilken bra lista över vidskepligheter och myter det var!
Nu skriver Frances Hardinge på en bok som verkar mycket spännande, som utspelar sig på en alternativ värld där vattengudar stridit och dödat varandra. Människorna som lever på öarna där dyker efter de döda gudakropparna som är bra att bygga saker av. Men en av dem hittar kroppsdelar som inte är som de andra... utan som rör på sig!
Det är en sammansvärjning!!!
Anna Davour och Martin Rundkvist förnekar bestämt att de skulle vara rymdödlor eller avlönade av Vladimir Putin. Hmmm, sådana där tvärsäkra uttalanden, kan man verkligen lita på dem, speciellt när det kommer från dem själva? Vem gynnar det att vi tror dem? Nåväl, båda två är kända föredragshållare på fantastikkongresser och med vetenskaplig bakgrund, Anna Davour dessutom i MEDIA (MainStreamMedia, yo!). De gav sig in i ett löst samtal om konspirationsteorier, varför de uppstår och vilka som håller fast vid dem.
En undersökning på Metro/YouGov är inte helt tillförlitlig då de svarande är självselekterande och alltså inte ett representativt urval av befolkningen. Det är ändå intressant att en poll om vilka konspirationsteorier man tror på gav över 50% utslag på "hemliga överstatliga grupper styr världen" och "världseliten samarbetar", tätt följda av "staten styr svenska medier". Detta är osannolikt av flera skäl. Till att börja med är det svårt att bevara en hemlighet. "Berättar du för tre så vet hela världen" lyder ett gammalt ordspråk, och om tusentals skulle vara inblandade är det ännu mindre chans att alla skulle hålla tyst om hemligheterna i alla sammanhang, i åratal. Och vad gäller att medierna skall vara styrda har Anna Davour träffat så många yviga journalister med skilda inriktningar att det är svårt att tro att de skulle kunna styras. Detsamma gäller för (klimat)forskare i det, tydligen, mutade forskarsamhället, på tusentals universitet och högskolor runt om i hela världen.
De som tror på konspirationsteorier är oftast de som själva känner sig maktlösa. Om de intalar sig att de vet något som andra inte vet, så känner de sig smartare. Det är en lockelse att vara en av få som vet hur världen fungerar. Det kan också vara en ursäkt till att de själva inte kommit längre i livet än de har; de har hindrats av hemliga omständigheter. Undersökningar har visat att rädda människor har lättare för att tro på konspirationsteorier. Att hjärnan gärna vill se sammanhang i slumpmässiga händelser, vilket kan vara en bra egenskap, kan slå över i att man ser hemliga meddelanden där man tror de finns, såsom kvinnan som förföljde Ewert Taube såg hur han friade till henne genom radannonserna i Dagens Nyheter. När Estonia sjönk år 1994 luftades en del konspirationsteorier om varför, men de har dött ut nu, kanske för att de inte var tillräckligt spännande.
I en del fall finns det en hård kärna av aktivister i en lös grupp av konspirationsteoretiker. Ibland har konspirationsteoretikerna egna svar på vad det är som görs i hemlighet och varför, men till exempel vad gäller chemtrails-oroade kommer de inte med egna svar utan kräver svar på frågorna Vad är det ni gör med oss i chemtrails? Vad är syftet?
Många konspirationsteorier av allvarligare slag menar att det finns ett ont syfte bakom konspirationerna, såsom att FN driver klimatfrågan för att omkullkasta världsordningen, eller att en hemlig grupp vill göra Europa till Eurabien och skapa oroligheter och inbördeskrig. Det är svårt att få svar på varför de skulle vilja göra detta, då mer logiska och trovärdiga svar än de cyniska svar som framförs att de hemliga grupperna tjänar pengar på det.
De två panelmedlemmarnas samtal var lättsamt och drev från tema till tema efter vad som kom upp, men kanske var diskussionen litet för lättsam och för litet underbyggd med tanke på att konspirationsteorier kan leda till motsättningar, misstro mot dem som faktiskt har forskat och vet, hat mot utomstående, och i värre fall våld. Men litet mer av underbyggnad och noggrannare genomgång av olika galna idéer fick vi av Anna Davour i ett annat föredrag nästa dag, nämligen...
Alternativa fakta om universum
Oj, så litet människor vet om världen, och så mycket de ändå tror sig veta! Anna Davour hör till dem som tror att det finns objektiva fakta om hur vår värld är beskaffad som vi kan ta reda på, och "världen ändrar sig inte bara för att jag har missuppfattat den". Det finns några saker som har fått henne att fundera litet extra på världens beskaffenhet. En av dem är atommodellen, om vilken vetenskapsmän så sent som för hundra år sedan inte hade enats. Men nu är den vedertagen, och så mycket av kemi, fysik, medicin med mera bygger på den. Att ta bort den och presentera en annan modell skulle rasera så mycket av överensstämmelsen mellan discipliner och teorier.
Något unikt för jorden i vårt solsystem är att härifrån ser solen och månen lika stora ut på himlavalvet. Det har spekulerats i att det har utgjort en viktig del i utvecklandet av matematik och fysik, för tack vare det har vi sol- och månförmörkelser som vi kunnat iaktta, fundera på, räkna på och bygga en världsbild av.
Världsbilden kan presenteras som ett pussel; man hittar bitar som passar ihop och pusslar vidare mot den stora bilden. Ju fler man har pusslat ihop, desto svårare blir det att byta ut en av bitarna mot något annat därför att alla hänger ihop. Då skulle man få byta ut så många andra bitar också.
Anna Davour stimuleras av många av de här skeptiska frågorna, och av att fundera på vad svaret egentligen är. Kan man övertyga någon som tror att jorden är platt? Åk runt jorden och kom tillbaka på samma ställe - men vi navigerar ju efter GPS, och de kontrolleras ju av NASA som vill ljuga för oss! Jaha, men om vi åker till södra halvklotet kommer vi att se andra stjärnor än på norra, vilket inte skulle hända om jorden var platt och att bara tittade rakt upp. Att solen rör sig åt andra hållet söder om ekvatorn kan förklaras av dem som sätter ekvatorn i mitten på den platta jordskivan. Men andra plattjordare sätter Nordpolen i mitten, och Antarktis som en vägg runt som hindrar saker från att falla av jorden. Det är därför ingen får åka till Antarktis. Att Anna Davour själv varit där och sett solen cirkulera kring sig själv är inget bevis.
En del invändningar är lika avancerade som teorierna de vill motbevisa. Förutom att planeterna rör sig runt solen rör sig även solen genom universum, i en vinkel mot ekliptikan. Så hur kommer det sig att inte planeterna kommer ivägen för solen, krockar med den och sugs in? De vetenskapliga förklaringarna är att solens rörelse är så liten att den inte gör skillnad, och att hela systemet rör sig så att banorna kring solen också följer den med konstant hastighet i samma riktning. Men det kan vara svårt att övertyga någon som inte vill tro på att man vet vad man talar om
(Nu är det faktiskt så att inte ens att den heliocentriska världsbilden löste mysteriet med de irreguljära banor planeterna ses ta kring jorden, när Copernicus presenterade den. Då kände man ännu inte till planetbanorna fullt ut, och visste till exempel inte att de är elliptiska. Det krävdes mer observation och räkning för att få världsbilden att stämma.)
En del ringer Anna Davour med fantastiska upptäckter som de tycker att hon (och Forskning och Framsteg) borde skriva om, som den om Nordkoreas rymdkapplöpning med USA - USA skickar visserligen en sond till solen men Nordkorea har redan placerat en människa där! Andra har egna teorier de vill få publicerade, teorier som andra fysiker inte förstår för de är så instöpta i det rådande fysikparadigmet. Men så som forskning fungerar när den fungerar är att en forskare publicerar något hen har undersökt. Så granskas det av andra forskare, kunniga inom området. Experiment upprepas och utvecklas, och idén stöts och blöts i åratal tills det möjligen utkristalliserats pålitlig kunskap från den. Men för den som inte kan eller vill gå den traditionella vägen finns en egen site för hobbyforskare: vixra.org Där kan man ladda upp sina egna artiklar om etervinden och gravitationsvågor, och läsa liknande eller kanske helt annorlunda artiklar av likasinnade.
Trovärdig fantastik
Till panelen om Trovärdig fantastik var jag själv moderator, och därför hann jag inte anteckna eller memorera så mycket av vad som sades av de engagerade författarna Mattias Kuldkepp, Thomas Årnfelt, Rhuddem Gwelin och Marija Fischer Odén. Om någon vill kommentera och komplettera blir jag tacksam! Det var ett givande samtal med många exempel på hur fantastik kan göras trovärdig, både i deltagarnas egna berättelser och i annat vi läst och sett. Tack och lov hade ingen av dem behövt ge upp någon bra idé för att de inte fick till trovärdigheten, och för det kan de tacka sina testläsare, som anmärker på sådant. Det var mycket roligt att höra hur Marija Fischer Odén använt sig av vad Adam av Bremen skrev om Norden på tusentalet, att här fanns människor med hundhuvuden, och andra med bara ett ben. Det använder hon sig av i boken hon skriver nu - men kanske har hon gjort det väl svårt för sig, och de enbenta, när hon låter dem bo i bergen? Det går säkert att föra i hamn, liksom de övriga fria idéer panelen kom med, som alkemi som fungerar och annat spännande.
Där fick jag sätta punkt för Ö-kon, som fortsatte några timmar till utan mig. Jag är mycket nöjd över allt jag fått höra, programmet, deltagarna och arrangörerna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar