"Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs" är hur Marcel inleder sin stora berättelse, på första sidan likväl som i den nyfödda, skälvande gestalt som har fötts ur scengolvet framför våra ögon. Maja Salomonsson och Nina Jeppsson (manus & regi & Marcel) talar i programbladet om sinnligheten och den fysiska upplevelsen av att läsa På spaning efter den tid som flytt. Inte ens på tre timmar går det att få med allt ur den (i Sverige) sju band långa sviten, utan de har valt ut viktiga scener och gett dem form och ljud.
En dramatisering av ett skrivet verk är inte bara en tolkning utan ett uppförstorande av känslor. Det som presenterades avmätt och genomtänkt på boksidorna när jag läste böckerna får förstås en annan form på ett scengolv, där det skall nå ut till en stor publik. Jag försöker tänka på det, men blir ändå först alienerad av övermåttet av buller och lek i barndomsminnena från Combray, där naturen och inre insikter blåses upp till stora ljudstormar. (Men jag vet att andra åskådare, utan minnen av boken, tyckte om att vara inneslutna i de stora känslorna.)
Det låter nog förmätet, men en stor glädje med att läsa om Prousts underbara böcker är upplevelsen att få minnas tillsammans med honom. Detsamma händer här, när scenerna med de cyklande flickorna på badorten Balbec påminner om alla detaljer i Prousts trevande försök till närmande och förälskelse. Första akten mynnar ut i ett sammelsurium av repliker från hertiginnan de Guermantes och baron de Charlus från salongerna i Paris, dit den ambitiöse Marcel äntligen tagit sig.
Efter paus förevisar Marcel/Nina Jeppsson den lustiga "parningsdansen" mellan Jupien och Charlus. Inlevelsefullt spelar hon båda rollerna och alla känslorna i svartsjukedramat mellan Albertine och Marcel. Och så följer slutet, där cirkeln sluts och Marcel börjar se sitt liv som det mästerverk det är i sig. Hans återfunna tid och välskrivna historia ger oss alla hopp om att våra egna stora upplevelser finns gömda i oss och kan lockas fram med av den rätta kakbiten eller musiken.
Den nästan tre timmar långa dramatiseringen har fått lämna några viktiga personer i periferin: Swann, Odette, Gilberte, Saint-Loup! För många av oss som känner oss nära dem väcks säkert längtan efter att läsa böckerna igen, andra besökare kanske väljer att våga plocka upp böckerna, som ju är underhållande och ofta mycket roliga. Det är skönt att få några fläktar av livet Marcel delade så generöst med oss, på Orionteaterns stora scen.
Länk till Orionteaterns sida om På spaning efter den tid som flytt
Jag hade turen att kunna stanna kvar efter föreställningen för ett samtal om Proust och musiken. Erik Schüldt ledde föreställningens kompositör Kent Olofsson, och Love Derwinger (piano) och Anna Lindal (violin) vilka spelat in musiken, och även framförde den igen framför oss tacksamma i publiken. Erik Schüldt gör varje år ett program på temat av Vinteuils sonat, alltså den elusiva musik som Proust låter ha en viktig roll flera gånger i sitt verk. Vem är den verkliga förebilden? César Franck, Debussy, Saint-Saëns, Wagner? I sin musik till föreställningen har Kent Olofsson skrivit ihop slingor från alla de nämnda, speciellt stycken som skulle kunna vara "den lilla frasen", den berömda. De båda musikerna sade, till min glädje och igenkänning, att de inte kunde höra musiken i sina egna sinnen när de läste Prousts första beskrivning av den, kanske litet lättare i den andra beskrivningen. Jag håller med: hans beskrivning av musikens inverkan på lyssnaren är stark och sann, men medan jag läser kan jag inte tänka mig hur det låter. Däremot händer det ofta att jag upplever det som Proust beskriver när jag hör speciell musik, och då vet jag att en skicklig författare har formulerat det, och vemodet i bröstet blir litet lättare att bära.
En dramatisering av ett skrivet verk är inte bara en tolkning utan ett uppförstorande av känslor. Det som presenterades avmätt och genomtänkt på boksidorna när jag läste böckerna får förstås en annan form på ett scengolv, där det skall nå ut till en stor publik. Jag försöker tänka på det, men blir ändå först alienerad av övermåttet av buller och lek i barndomsminnena från Combray, där naturen och inre insikter blåses upp till stora ljudstormar. (Men jag vet att andra åskådare, utan minnen av boken, tyckte om att vara inneslutna i de stora känslorna.)
Det låter nog förmätet, men en stor glädje med att läsa om Prousts underbara böcker är upplevelsen att få minnas tillsammans med honom. Detsamma händer här, när scenerna med de cyklande flickorna på badorten Balbec påminner om alla detaljer i Prousts trevande försök till närmande och förälskelse. Första akten mynnar ut i ett sammelsurium av repliker från hertiginnan de Guermantes och baron de Charlus från salongerna i Paris, dit den ambitiöse Marcel äntligen tagit sig.
Efter paus förevisar Marcel/Nina Jeppsson den lustiga "parningsdansen" mellan Jupien och Charlus. Inlevelsefullt spelar hon båda rollerna och alla känslorna i svartsjukedramat mellan Albertine och Marcel. Och så följer slutet, där cirkeln sluts och Marcel börjar se sitt liv som det mästerverk det är i sig. Hans återfunna tid och välskrivna historia ger oss alla hopp om att våra egna stora upplevelser finns gömda i oss och kan lockas fram med av den rätta kakbiten eller musiken.
 |
| Foto: José Figueroa |
Länk till Orionteaterns sida om På spaning efter den tid som flytt
Jag hade turen att kunna stanna kvar efter föreställningen för ett samtal om Proust och musiken. Erik Schüldt ledde föreställningens kompositör Kent Olofsson, och Love Derwinger (piano) och Anna Lindal (violin) vilka spelat in musiken, och även framförde den igen framför oss tacksamma i publiken. Erik Schüldt gör varje år ett program på temat av Vinteuils sonat, alltså den elusiva musik som Proust låter ha en viktig roll flera gånger i sitt verk. Vem är den verkliga förebilden? César Franck, Debussy, Saint-Saëns, Wagner? I sin musik till föreställningen har Kent Olofsson skrivit ihop slingor från alla de nämnda, speciellt stycken som skulle kunna vara "den lilla frasen", den berömda. De båda musikerna sade, till min glädje och igenkänning, att de inte kunde höra musiken i sina egna sinnen när de läste Prousts första beskrivning av den, kanske litet lättare i den andra beskrivningen. Jag håller med: hans beskrivning av musikens inverkan på lyssnaren är stark och sann, men medan jag läser kan jag inte tänka mig hur det låter. Däremot händer det ofta att jag upplever det som Proust beskriver när jag hör speciell musik, och då vet jag att en skicklig författare har formulerat det, och vemodet i bröstet blir litet lättare att bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar